Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige hade förlorat dominium Maris B altid. Att detta var
resultatet av de krigiska framgångar tsar Peter inledde med
slaget vid Poltava förstod han själv mer än väl. Den victoria
han beseglade med freden i Nystad 1721 betraktade han också
som en sjöseger. Han gjorde därför inte sitt triumfatoriska
intåg i Moskva som lagerkrönt fältherre. Utan som sjöhjälte.
Han själv och hela armén åkte nämligen på vagnar utrustade
och riggade som fregatter. Dessa egendomliga fordon funnos
att beskåda i Moskva ända till 1812, då de i likhet med allt
annat brännbart vid Napoleons intåg gingo upp i lågor.
Sedan ryssen fått något att säga till om på Östersjön, var inte
skärgården samma fredliga idyll som förr. Ett mörkt och
hotfullt moln stod alltid vid den östra horisonten. Kyrkoböckerna
från 1700-talet vittna om att församlingarna fått en ny utgift.
Det var de daler, man måste betala »för Kyrkkistans
nedgraf-ning af frucktan för Ryssen samt uptagning». Det var ett
nummer som numera alltid stod på programmet, så fort det
ryktades om krig.
Denna ständiga otrygghet avskräckte mången från att slå sig
ned i skärgården. Flera av de herresäten, som 1719 blivit
nedbrända, reste sig aldrig mer ur askan. Ännu idag vittna endast
ruiner om var Bengt Oxenstiernas borg på Lidö legat eller.var
amiralssläkten Klercks corps de logis skådat ut över Gälnan. Man
var inte längre kvick att lägga nya slott ute på öarna utan
sålde hellre sin jord och flyttade inåt landet. Men den fattige
höll till godo med den mark, som den rike inte ville ha.
Godsägarna minskade i antal, men bönderna ökade.
Skärgården återhämtade sig så småningom. Stugor och
fiske-bodar timrades upp på sina gamla tomter, och en och annan
modig herreman reste på nytt sin gård på en sotig och förbränd
sockel. Det blev än en gång stoj och buller på de rikt givande
fiskeplatserna och kvällsbrisen bar över Kanholmen ekot av de
franska alexandriner, varmed parisiska skådespelare celebrerade
herrgårdarnas fester. Men knappt hade det bekymmerslösa
larmet på hamnstämmorna stigit till sin forna höjd förrän ett nytt
hot mot skärgårdsbefolkningen steg upp. Denna gång från väster.
Det var sillen.
Från Göteborg kröp långsamt på vägar, vilkas snö av utspilld
sillake var förvandlad till bottenlös sörja, ändlösa foror lastade
med silltunnor. Det långa tåget blev för varje vinter tätare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
