- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1934. Jämtland /
301

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Leva i skärgård

Men det var i alla fall endast med ansträngning, man kunde
fylla sin lada. Somliga år kunde det gå mer än lovligt skralt.
Det berättas, att man vid sådana tillfällen inte drog sig för att
segla över till Åland och en mörk och tyst kväll tjuvslå en
holme. När natten föll på, gungade på det gropiga Ålands hav
en båt, som mer än något annat liknade ett svällande hölass.
Vid rodret sken rospiggen av belåtenhet över att kunna styra
denna flytande skrinda mot den i fjärran väster väntande
ladugårdsdörren.

Mjölkningen blev på sommaren ett både tidsödande och strängt
arbete. Två gånger om dagen skulle man ju till djuren. Befann
de sig ett par kilometer hemifrån, blev det nära en mils rodd per
dygn. I synnerhet när det blåste storm, kunde det vara knegigt
att streta och ro långa sträckor mot vind och sjö. Men
gummorna gav aldrig tappt. Sysslan var nämligen kvinnfolksgöra.

När sommaren kom, struntade de i stället i grisarna. Dessa
släpptes lösa i något kärr och fick sedan sköta sig själva. Och
det hade de ingenting emot. Ofta växte sig idén om den
individuella friheten så stark i de trånga so- och galthjärnorna,
att höstslakten liknade en grotesk vildsvinsjakt. Den gick med
ett obeskrivligt larm och dån. Käringar skumpade hojtande i
höstgula videsnår, hundarna skällde ursinnigt och svettiga pojkar
hoppade vrålande från tuva till tuva, medan far själv stod trygg
på en sten och med en skötlina försökte sin lycka som
lassokastare. Men ibland måste han gå hem efter sälbössan för att
få slut på spektaklet.

Med seg ihärdighet redde man sig i alla situationer. Och
med den händighet, som är sjöfolk och öboar egen, löste man
de mest skiftande uppgifter. Allting kunde man. Det spanns
och vävdes, syddes kläder och pliggades skor. I boden gick
såg och hyvel och i smedjan hamrade släggan. Båtar byggdes
och segel syddes.

Till de stora festerna bryggdes öl. Det förstod man sig också
på. Och lagårn var nästan begravd under frodigt växande humle.
Så det blev både gott och starkt. I vardagens slit var det dock
knappt några gränser för omtanke och sparsamhet. Man klippte
till och med den raggiga hunden. Hans hår var utmärkt att
göra strumpor av. Ingenting kan mäta sig med hundsockor.

Man var alltid verksam. Skärgårdsluften föder inte
kontem-plation. Inte ens* under den långa vintern, då isar, som var-

301

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:06:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1934/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free