Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till pråmförare och motorskötare duger till och med folk
uppifrån land. En sådan behöver inte ha vind och hav i blodet.
Man kan därför göra det paradoxala påståendet, att man i
Stockholms skärgård inte längre möter en kustbefolkning i detta
ords egentliga mening. Dess innevånare av i dag kan lika
litet leva av sina kobbar som exempelvis den schweiziska
bergsbon kan föda sig på sina fjäll. Skärgårdsbon är likt schweizaren
beroende av främlingsströmmen. Visserligen får han icke motta
någon invasion av amerikanska miljonärer och engelska misser.
Man han är säker på ett årligt tillopp från den stockholmska
medelklassen. Det är på den han i själva verket föder sig.
Just nu börja bussar på uträtade vägar och nybyggda broar
söka sig utåt öarna. Härigenom har den inre skärgården, som
ensam kan betjänas av sådan trafik, ännu mer vunnit i
betydelse. På den yttres bekostnad.
De gamla fiskeskären, som en gång voro hela övärldens, ja
rikets klenoder, ligga nu övergivna och glömda. Där hållas inte
längre några larmande hamnstämmor. Aldrig mera förfära Länna-
och Rialabönder fogden genom att rusiga av dubbelt öl och
braunschweigermumma gå bärsärkagång bland gistgårdarnas
skotar. Inga munkar läsa latinska mässor i hopp om fet
strömming. . Det var länge sedan en kyrkklocka sände tunna och
spröda toner ut över Ålands havs vidder för att kalla till en
sträv och torftig luthersk högmässa. Endast vinden sjunger nu
kring de öar, människan en gång förgäves sökt erövra från
havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
