Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Hagberg: Mälaridyllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mälaridyllen
måla, beror det på ett vilseledande litterärt mod. I realiteten
ha vi tyckt bäst om hagarna.
Vår håg har icke så konsekvent gått till det allvarsamma,
det dristiga och höga, som man av vår bästa dikt skulla kunna
lockas förmoda. Från seklet före artonhundratalet ringer det
en strof, som ganska fullständigt sammanfattar, vad vi svenskar
älska allra högst i svensk natur. Det är icke det tunga och
det vida; det ha vi ofta nog av i våra egna lynnen. Det är det
rika och det leende, det blommande och växande. Det är
idyllen, det svenska Arkadien, abborrgrund, lövängar och
smultronbackar, gluckandet av vikens vågor, den friska grönskan, solen,
sommären, värmen, tryggheten inom en begränsad horisont,
brytningen mellan vildmark och kulturbygd, fågelsången,
krusbärsbuskarna, den milda luften och den glättiga dagern. Det är en
utsikt från Fiskartorpet, med duggande skyar dem solen
bebåda, som står vårt hjärta närmast:
Ä’ke det gudomligt, Fiskartorpet! Vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar som stå rad i rad,
med friska blad!
Än den lugna viken
som går fram? — Åh ja!
Än på långt håll mellan diken
åkrarna!
Ä’ke det gudomligt? — Dessa ängarna?
Gudomliga! Gudomliga!
Detta landskap är i all sin konkreta åskådlighet typiskt, icke
typiskt svenskt, men typiskt mellansvenskt. Det är
stockholmstrakten, mälarnaturen, vårt lands klassiska och centrala
landskap, svearnas egen bygd, som besjunges i de bellmanska
raderna. Det är, när man tänker närmre på saken, litet
egendomligt, att icke just detta anslaget funnit ett starkare eko.
Givetvis finns det förklaringar. Man kan först och främst
nämna, att det provinsiella betytt så ofantligt mycket inom
svensk kulturtradition. Nu påpekade redan den gamle
Törneros, att medan Södermanland och Uppland genom Mälaren och
Stockholm fått en viss gemensam anstrykning, så ha andra
provinser lyckats förbliva något inom sig själv slutet. Det är
en fin och riktig iakttagelse. Liksom i äldre tider små och
särpräglade miljöer, isolerade från varandra genom stora skogar,
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
