Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bertil Boëthius:
SKOGEN
Våra minnens och drömmars skog har fått sin klassiska
urbild i Heidenstams Kolmårdsdikt. Den har där det majestätiska,
stränga allvar, som är den nordiska storskogens eget, den trolska,
än lockande, än skrämmande mystik, som skogsvidderna
ingjutit i vårt väsen och vi i skrock och sägen åter diktat in i
dem. Där sammansmälter också våra tall- och enbackars svenska
fattigdom med en övermäktig, sjudande livskraft, som speglar
vår kulturs ständiga strävan att förbinda söderns glöd och
nordens karga kraft.
En återklang av exotiska reseskildringar har åtminstone sedan
1600-talet gång på gång smugit sig in i vår litterära skogsbild.
Tropiska trädjättar i dunkla, täta bestånd och hemlighetsfulla,
ogenomträngliga djungelsnår sluta sig där tillsammans till »vilda»,
av människor orörda urskogar, fyllda av hetare luftstrecks
slösande alstringsdrift och förödande livskamp. Vår urskog är ej
detta. Den röjer alltför snart våra markers karghet och våra
vintrars hårdhet. När naturen hos oss slösar rikast, står skogen
i skuld till kultur- och arbetsliv.
Vackrast bekräftas detta av de syd- och mellansvenska
lövängarna. Deras leende grönska har i århundraden hägnat de gamla
byarna. I dem ha de små åkerlapparna röjts, deras gräs och
örter ha givit boskapen sommarbete och vinterfoder, deras
bärande träd ha bjudit människor och djur sina frukter. Nu
lägger skogen de lövängar odlaren skonat under sitt välde. När
det svenska landskapet på detta sätt förlorar ett av sina
vackraste smycken, påminnas vi omilt om att all denna vänliga,
rika ymnighet skapats genom människors arbete. Det var järnet,
som gjorde det möjligt att rödja i lövskogen. Först därigenom
släpptes ljuset och luften in. Och sedan har en aldrig tröttnande,
kunnig vård, understödd av kreaturens betning, fordrats för att
bevara ängsmarkens underbart rika flora.
Icke alltid ha dock människorna nöjt sig med att förädla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
