Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogen
slätterna bakom sig. Byarna ligga som oaser helt omslutna
av det väldiga skogsbältet. Vid sidan av havet och fjällhedarna
är detta snart den sista verkligt stora natur, som trotsat
västliga Europas kultur. Ej underligt därför, att man framförallt
på de nordsvenska »ödeskogarna» överflyttade den romantiska
urskogsbilden.
Verkligheten var en helt annan. Närmast byarna och de
bekvämare flottlederna var skogen ännu mer än i de
mellansvenska bondbygderna märkt av långvarig rovhuggning.
Stor-virkes- och timmerträd, slöjdvirke, tjär- och pottaskeved hade
hänsynslöst tagits ut. Även de mindre, växtligaste ungträden
hade man mångfaldigt bruk för — till gärdselvirke, hässjeroor,
störar, stänger och skaft av alla slag. På ved sparade ingen.
Bark till föda åt människor och djur tog man av den bästa
unga tallskogen, som sedan fick ligga och ruttna. På
svedjorna offrades massor av virke för några skäppor råg, litet rovor
och några års slåtter och bete. Skräpskog och avfall, som ingen
vårdade sig om att taga bort, försvårade föryngringen.
Skogsbetningen for hårt fram med återväxten. Men segt höll sig skogen
kvar och skänkte i dessa trakter, som ofta bjuda goda betingelser
för återväxten, ständigt nya skördar, även då man endast tog
utan tanke på att ge igen.
Kom man längre bort från bygderna, härjade åldrandet i
människornas ställe. Mellan de livskraftigaste, segrande
jättarna stodo överallt döda och halvdöda träd, som dukat under
i kampen för tillvaron. Marken var full av avfall och bråte.
Föryngring mötte man blott, där elden röjt upp, lössläppt av
blixten och ovarsamheten eller för betets skull. Under
gynnsamma betingelser kunde kanske granskogen ibland resa sig
hög och tät. Men i regel hade skogen glesnat, där den
lämnats åt sig själv. Särskilt tallskogen hade lånat hedens drag.
De som ej kände dessa skogar — och de voro de flesta —
frossade gärna i deras virkesrikedomar och fördjupade sig i
deras ostörda ödemarksromantik. Självfallet låg mycken
verklighet bakom dessa fantasibilder. Men båda föreställningarna
kräva en klar begränsning för att bli sanna.
Visst voro de nordsvenska urskogarna virkesrika.
Kvadratmil efter kvadratmil var betäckt av överåriga bestånd, som
längesedan mognat för avverkning. Kalmarker och ungskog
pressade knappast ned det genomsnittliga kubikinnehållet vid medel-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
