Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jalmar Furuskog: Berget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jalmar Furuskog
Svenskarna lärde sig bryta gruvor, och därmed började
mellersta Sveriges järnmalmstillgångar utnyttjas i människans tjänst.
Norberg i Västmanland är möjligen vår äldsta bergslagsbygd, med
gruvdrift på 1200-talet, och därifrån synes bergshanteringen ha
spritt sig under 1300-talet till södra Dalarna, västra
Västmanland och Närke samt under 1400-talet till Värmland, Uppland
och Gästrikland. Därmed hade hela det
mellansvenskajärnmalms-bältet tagits i bruk. Samtidigt hade vid Stora Kopparberget en
av världens märkligaste koppargruvor börjat bearbetas.
Det var inte lätt för den tidens människor att leta reda på
malmfyndigheterna. Att upptäcka ett malm streck var inte
resultatet av någon vetenskaplig undersökning utan berodde mycket
på tur. Inte underligt alltså, att folksägnerna virat sina
kransar kring de lyckligas pannor. De svenska gruvsägnerna
berättar om mannen som mötte skogsfrun och av henne fick reda
på hemligheten, om den fredlöse som sov i djupa skogen och
drömde att han vilade på en stor skatt, de berättar också om
bocken som kom hem med sin rödfärgade fot och om
brorslotten som ingen kunde finna. Det är vandringssägner som från
skilda håll av världen sökt sig upp till vårt land. En modärn
människa, som förstår vad de tekniska framstegen betyder för
hela mänsklighetens välfärd, känner inför de första
bergsmännens gärning en vördnad, som kanske är i släkt med stämningen
i de gamla sägnerna.
Det utmärkande för en gammal svensk bergslagsbygd var
gruvorna och hyttorna. Under medeltiden hade man lärt sig att
driva hyttornas blåsbälgar med vattenkraft, och därför måste
hyttorna anläggas vid bäckar och åar. Eftersom både gruvorna
och hyttorna behövde mycket bränsle, och detta togs från
skogen, kunde hyttorna inte få ligga för nära gruvan och inte heller
för nära varandra. Det blev en spridd bebyggelse av små
industriföretag. Gruvan bröts på sommaren, malmen fraktades
därifrån på vintern, och under vårens och höstens vattenflöden
var det lämpligt att sätta igång hyttan. Denna ägdes
gemensamt av några bergsmän, som tillsammans bildade ett
»hyttelag», men varje bergsman bröt sin egen malm och tillverkade
sitt eget järn.
Den klassiska brukstiden i Sverige omfattar 1600- och
1700-talen och sträcker sig ett gott stycke in på 1800-talet. Denna
tidsålder förbereddes genom vissa tekniska framsteg inom den
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
