Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Siwertz
orkestralt intryck som Slussen. Här är det broar, viadukter,
ramper, hissar, magasin, reklamanordningar, kontor,
ämbetsverk, hem. Här rulla bilarna och spårvagnarna över varandra
i ett skenbart virrvarr, som dock döljer noggrann beräkning.
Här mötas hamnens långa kajer med mönjiga, fullastade
stålskrov, blanka räls och stretande kranar. Här blixtra de
elektriska tågen in i den svarta Södertunneln — skärvor av buller
och ljus, som städerna slunga mellan varandra. Här tumla
morgonens och aftonens väldiga människoströmmar rytmiskt
fram och åter i en fåra, som plötsligt blir trång och forsande.
Det är en eggande fart och svikt över detta skådespel av betong,
hjul, elektricitet och människor, som till slut får sin speciellt
stockholmska touche därav att det på två sidor famnas av öppna,
blåsiga, vimlande vatten.
Ja, staden är en maskin, det är en sanning — men
naturligtvis en sanning med modifikation. En jättemetropol mittpå
en alldeles intetsägande slätt — som exempelvis Berlin — har
ju avlägsnat sig mycket längre från naturen än Stockholm, staden
på skären, där vattnets rörliga och oberäkneliga element
överallt spelar in i den rasslande orkestern. Stadsmaskinen arbetar
så att säga i det fria och intrycket blir sällan slutet och trångt.
Det är en stor ensidighet, när modärna poeter låta sig
förhäxas av stadens yta — eller kanske rättare skal — av stål,
sotmoln och elektriska blixtar. Man får ej glömma människan,
som här är alltings mått och för vilken allting byggts. Det mest
gripande, patetiska, tjusande och skrämmande i en stad är dock
gatornas outsinliga strömmar av levande ansikten. För den som
icke kan släppa sitt giriga intresse för det mänskliga är varje
promenad längs en storstads gator en vävnad av spännande och
invecklade äventyr. I grå morgontimmar spy överfulla tåg och
bussar ut sina arbetsträlar i ett om natten nästan tomt, men
nu hastigt fyllt city. Banker, butiker och fabriker fyllas av
arbetets jämna buller och gatornas uppsyn är beskäftig och
brådskande. Titta på en myrstack och mitt i virrvarret skall du
få den allra starkaste känsla av hur varje myra hastar mot ett
visst mål. Samma sak här. Det är här du möter ansiktet som
har ett ärende, som liksom är begränsat och avskärmat av sitt
eget ärende. Man går inte med samma uppsyn i en stad som
i en skog . . . Men äntligen blir det afton och de timmar, som
äro stadens ära och prydnad, slå ut med sina lyktor och sin
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
