Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Siwertz
liksom en dikt slutas inom sträng form. En sjö är en sjö och
en hamn är en hamn — alltså en arkitektonisk framtoning. Det
är inte nog att höja ett rop mot utfyllnader, för bevarandet av
till exempel Stockholms vattenvärld. Man måste även lära sig
att effektfullt inrama densamma, värdigt infoga dess
förtrollning i stadsbilden. Här har rått en blandning av sentimentalitet
och laisser-aller, vars resultat i många fall kan göra en
förtvivlad, och jag rodnar som ett barn, när jag ännu någon gång
hör välvilliga främlingar kalla Stockholm för Nordens Venedig.
Staden och naturen. Det stränga, beräknade,
människofor-made och naturens stora, slösande »på måfå». Jag återkommer
av någon anledning ideligen till denna motsättning, som det dock
icke finnes något skäl att alltför mycket fördjupa, ty den
består ju knappast utanför det formella och konstruktiva
gebie-tet — så sant som vi stadsbyggare ju till slut äro stackars
människor, som födas, älska och dö. Och även rent artistiskt
sett gäller det ofta att om man kör ut naturen genom porten,
så kommer den in genom fönstret — från den ändlösa,
skiftande rymd, som omsluter allt människoverk. Hur lätt
förvandlas inte även den stadsmässigaste stad till drömsk, tjusande,
hotfull, lekfull natur. Det kan ske genom molnens och
dagrarnas spel över de tusen takens åslandskap, genom det
svepande hotet från en tungt framrullande stormby, genom ett
vilt åskväder, genom färgprakten hos en apokalyptisk
solnedgång. Jag minns en höstafton i Stockholm med väldiga
skiffergrå moln, vilka tunga som stridsvagnar vältrade fram mellan
stora klarheter av blankt, hamrat guld. Det var verkligen en
Jupiters himmel, en väldig, maktlysten himmel, som i varje
ögonblick formade om stadslandskapet efter sin vilja, skapade
dystra klippöknar och vargklyftor med sina farande skuggor
och så plötsligt lyfte upp fabriksskorstenar, brandgavlar och
trädmassiv till hög förklaring i ett kallt, strålande guldljus från
tider långt före människans tillblivelse. Bedövad och tjusad av
detta kosmiska skådespel, som slungade en hel stad ut ur dess
vanliga malande bekymmer, vankade jag längs det vackra
Pål-sundet, vars pilar grånade i blytung stormskugga, medan
Riddarholmens fönsterrader sände spjutvassa blixtar mellan dem. Då
studsade mitt öga inför ett färgskri så vilt, så arktiskt rått, att
det tycktes miljoner år från allt vad kultur heter. Det var en
brinnande molnglänta, som sprutade sitt ljus över mönjeröda
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
