Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Resan till sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men så går det för honom, som det gått för alla andra, att han stöter på en notis som
denna, den sista från västgötaresan: »Hösten hade alltifrån
Fellingsbro stadigt visat sig för våra ögon. Skogen stod väl grön
men allvarsammare än om sommaren. Åkrarna stodo fullsatta
med gula skylar, och den gulaktiga stubben efter säden var
insprängd med grönt ogräs. Lantmännen voro ute överallt i
arbete. Somliga bönder slogo av säden med lien, under det deras
kvinnfolk, som voro om huvud och armar helt vita,
samman-bundo denna. Somliga körde hem sin råg, somliga tröskade,
somliga söndergnogo kokorna med sladden, somliga jämkade
åkern med järnharven, somliga sådde ut vinterrågen, somliga
harvade ned kornen, somliga jämnade åkern med välten, under
det vallbarnen sjöngo och blåste i sina horn för boskapen, som
betades i de avslagna ängarna, intill dess kulna aftonvädret
begynte vissla och klara solen nedsjunka under horisonten, då
vi kommo in i Uppsala trädgård». Det finns två böcker man
kommer att tänka på när man läser detta: Iliaden och
Odys-séen. Bilden från upplandsslätten skulle kunna utgöra ett sista
fält på Achilles’ sköld.
Den linnéanska traditionen, som spelat en den fruktbaraste
roll för svensk kultur, är ju så rik att det kanske är säkrast
att inte försöka ange dess gränser. Men vill man ta fasta på
det väsentliga i den, kan man utgå från de nyss citerade
raderna. De ge sitt oförlikneliga intryck av börjande höst, därför
att beskrivningen är så saklig och exakt. Det finns inga lyriska
utbroderingar, berättaren håller sig själv i bakgrunden och
behöver inte anstränga sig att väcka »stämning»: det räcker med
att man ser män och kvinnor i arbete på åkrarna, att
vallbarnen hojta, den kyliga aftonvinden blåser och den klara solen
går ned. Detta är en kväll mot slutet av sommaren, så
tydlig som om vi själva vore ute i den; och dess ande fyller oss
så starkt därför att ingenting annat än det stora och
förblivande —- naturen själv och dess tjänande hjon — är med i
bilden. Och vilken hemkänsla finns inte i berättelsen:
hemkänslan ute på fälten, bland de gamla sysslorna, och glädjen
att snart, då natten står för dörren, vara framme vid det egna
hemmet.
Ingen kan hos Linné önska bort de ställen — och de äro
många — där han axlar rokokopoetens kappa, talar om Flora
och Febus, Neptun och Eolus och låter dessa, nu något spädare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
