Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Cyklist på eriksgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
prägel som detta. När man kommer dit, känner man sig — om
också dammig och eländig — som en kavaljer från flydda,
romantiska tider, blir hälsad som kärkommen gäst i huset och får
sig anvisat ett nattläger uppe i gavelrummet. Ett stearinljus
fladdrar i staken för det öppna fönstrets nattfläktar, medan
man läser STF:s tidning och väntar på sömnen i den ärbara
halmbädden, sträv och vass men ljuvlig för trötta lemmar, som
ännu darra efter en tolvmilafärd genom gassande solsken och
piskande regn.
Så vaknade vi en benådad morgon med blank höstsol över
Nyköping. Konung Erik längtade naturligtvis att få återse
Nyköpingshus, där han tillbragte många muntra stunder mellan
skål och vägg. Det beredde honom en grym besvikelse att nu
se slottet stå halvt som ruin och halvt som museum — bägge
dessa funktioner tycktes honom lika utmanande mot
byggnadens gloriösa förflutna, men han gick med på att de skrovliga
murarna, som dock vidgats betydligt efter hans tid, gjorde sig
bra som kontrast mot stadens pigga nutidsanda, präglad i fabriker
och magnatbostäder på andra sidan ån. Nyköping gav sitt bästa
denna morgon: solglitter över ån med forsar och
manufakturverk, solglitter över Stora torget med kyrka, residens och
rådhus i praktfull arkitekturparad och med den röda klockstapeln
på en bergklint i fonden av en gränd. Här går hertig Karl av
Södermanland alltjämt omkring och kommenderar den
produktiva nyttigheten, men behaget och den estetiska förfiningen, rätt
främmande för honom själv, ha också sitt hemvist i denna
charmanta utkant av Storstockholm.
Men vi måste vidare från denna nytra och spirituella stad,
där man alltid lämnar en bit av sitt hjärta kvar. Vi måste ut
på landsbygden igen för att längs Kilaåns dalgång söka oss upp
mot Kolmården. Här någonstans mötte vi Änkenåden eller var
det kanske den gamla Stiftsjungfrun, som gav oss själva
inbegreppet av adlig sörmländsk kultur. Hon kom åkande —
långsamt, långsamt — i en hopplöst omodärn bilkupé, hög och
rottingklädd, och vid ratten satt en lakej i chokladbrunt livré och tutade
högtidligt och omständligt. Genom kupéns ovala bakruta sågo
vi Änkenådens silvergrå chinjong över hennes raka nacke och
den höga sidenbluskragen och vi tyckte att hon reste —
långsamt, långsamt — till sin egen begravning i något högvälboret
gravkor i sockenkyrkans sidoskepp, men kanske var hon bara
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
