Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Cyklist på eriksgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
trind över Vätterns silverglitter, dunklet låg tungt och ruvande
i ravinerna längs bergets strandstup och ugglorna skriade i
skogen. Men på morgonen flödade den första septemberdagens
solsken in i gästrummet och vi tyckte oss höra ett tumlande
eko av bösskott, hundskall och jägarhorn uppifrån
bergshöjderna. Det var kanhända en illusion, men den hörde hemma på
detta heroiska Omberg, där bokskogen är vacker som en
renässansgobeläng eller en ballad om riddare med falkar och spjut.
Här kände sig konung Erik riktigt i sitt esse. Här var en av
hjärtkamrarna i hans svenska rike, och här valde han sina
mäktiga jarlar bland bygdens jorddrottar. Marken är bördig av
skördar och minnen, och själva den stilla vardagen har ett
högtidligt brus av framfarna öden och anor kring gravar och ruiner.
Från Ombergs hjässa såg han mognande åkrar och gröna
skogar, vita kyrkor och herresäten, Vätterns väldiga innanhav, som
blänkte i ett lätt dis, och längst i söder det blå Visingsö, där han
dog under sotad ås en februaridag 1250. Söker man bland olika
trakter i landet en som ger det starkaste intrycket av ursvenskt
kynne, händer det att man stannar vid slätten mellan Omberg,
Alvastra och Ödeshög.
Men Eriksgatan lockade oss vidare mot söder. Än en gång
skulle vi snudda vid en urgammal storskog, Holavedens mörka
skiljemur mellan Östergötland och Småland, men Västra
Hola-vedsstigen, som Eriksgatan följde, har själv ingenting mörkt
och tungt utan är ljus och grann av närheten till Vättern. Här
är Sveriges Riviera med höglänta, soliga stränder mot ett
druv-blått vatten, som mest av allt liknar ett hav i sin disigt
förtonande horisontvidd och sitt impulsiva lynne med plötsliga
kastningar mellan storm och stiltje. Septemberdagern brann
med fjärrsynt klarhet under en molnfri himmelskupa, när vi
dansade utför backarna bortom Ödeshög och kände vattnets
friskhet svepa in över vägen. Till vänster Holavedens branta,
skrovliga stalp och till höger den glittrande vattenvidden,
strimmad av kanalbåtarnas stråk och vattrad av snabba vindilar.
Varje gång jag färdas den vägen, längtar jag efter mötet med
Vretaholm, det novantika herresätet med den klassiskt lugna
kolonnfasaden i de lummiga ekarnas hägn — det är en plats,
där det vore underbart att få åldras, värdigt och ödmjukt, vid
en älskad kvinnas sida. Därför hade jag så när glömt att
observera Uppgränna, där smålänningarna skulle ha mött oss med
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
