Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingegerd Koch Lundberg: Med häst och kärra på östgötavägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med häst och kärra pa östgötavägar
hur den kyrkan såg ut. Det började skymma på allvar då vi
närmade oss Vadstena. Slottet och kyrkan tecknade skarpa
silhuetter mot kvällshimlen, men snart började lyktorna tändas
och staden förvandlades till ett skimrande smycke vid horisonten.
Det blev ganska sent innan jag bäddat åt Mac och givit honom
kvällsransonen av havre, men så var det också en härlig känsla
att krypa till kojs och veta att man fick sova ut dagen därpå
i stället. Det var nämligen så bestämt att jag vid ett-tiden på
middagen skulle inträffa med Mac och kärran i Herrestad åtta
kilometer söder om Vadstena för att där möta min make, som
under morgontimmarna måste göra en avstickare med tåg till
Alvastra. Alltså gjorde jag mig ingen brådska utan gick först
vid halv nio-tiden, iförd en bra men mindre prydlig overall,
ner för att fodra och rykta.
I stallet var det emellertid en mycket ynklig pålle som mötte
mig. Inte hade han smakat på havren, huvudet hängde och han
vägrade absolut att röra sig alls. Jag blev verkligen förfärad.
Vad skulle jag ta mig till alldeles ensam i en stad, där jag inte
kände en katt en gång? Mitt i bedrövelsen stack en liten trind
man in huvudet genom dörren och undrade hur det var fatt.
Jag förklarade saken. »Ta ufen å le’en ett tag, får vi si»,
föreslog han och så försökte vi med förenade krafter att få ut
stackars Mac. Ett par steg stapplade han, men nog för att visa
att någon längre tur den dagen var otänkbar. Den lille runde
erbjöd sig nu att gå efter en veterinär, vilket erbjudande jag
tacksamt mottog. Så kom veterinären och efter en grundlig
undersökning förklarade han att hästen fått någon inflammation i
senorna, hade feber och säkert inte bleve bra på minst en vecka.
Jo, det var just muntert! Vad i alla dagar skulle jag ta mig
till? Den lille runde såg deltagande på mig och hjälpte till att
fundera. Han var verkligen så snäll och hjälpsam. Först traskade
han till stadens åkare för att höra efter om han hade någon
häst att hyra ut, men åkaren var bortrest och skulle ej komma
igen förrän till kvällen.
Så vandrade vi gatan framåt alltjämt lika fundersamma. Då
utbrast min nye vän: »Där står Pettersson i Kvissberg. Det
alen hygglig karl, gå och fråga honom, får frun se.» Och jag klev
fram, berättade i vilken klämma jag kommit samt undrade, om
han ville och kunde göra mig en så stor tjänst som att låna
mig en häst. Ja, för all del, det kunde nog gå för sig, svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
