Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingegerd Koch Lundberg: Med häst och kärra på östgötavägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med häst och kärra på östgötavägar
och det skulle inte ta lång tid alls». (Vi voro ganska nygifta
den gången, så jag kände honom inte så väl.) Mac fick ett par
havrenecker, som jag hittat, och så väntade vi. Det började
så småningom regna igen, och jag var hungrig och längtade att
komma i väg.
Efter väl ett par timmar stack ett ivrigt huvud ut ur en
tornglugg — jag måste absolut komma upp och titta, det var så
väldigt mycket fint att se. Mac brukade alltid stå så snällt, att
jag tänkte, jag kilar väl in ett tag. Men det skulle jag inte gjort.
Mac hade tydligen också tröttnat på att vänta, så att när jag
för säkerhets skull tittade ut genom ett fönster var Mac
försvunnen. Jag skyndade ner och sprang utåt vägen, väntande att få
se en stukad häst med sönderslagen kärra, men såg inte till ett
spår en gång. Jag började nästan förtvivla, då en dräng kom
från rakt motsatt håll, ledande en något snopen Mac, som
tydligen tänkt på egen hand traska tillbaka till Skänninge. Jag kunde
tagit karlen i famn.
Slutligen kom då maken och lovade oss guld och gröna
skogar, i form av god middag, torra strumpor och havre — bara
vi kom till Vadstena. Dit anlände vi vid fyratiden, stannade
utanför hotellet och bådo portiern ordna med havre åt Mac,
medan vi fick oss litet mat. Döm om vår häpnad när portiern
förklarade att klockan redan var över sju, så att någon havre
gick ej att få — och inga strumpor heller. Vår klocka var fyra
— men hon stod!
Efter en hastig måltid gåvo vi oss av på nytt för att så fort
som möjligt innan det hunnit bli för mörkt — vi hade inga
lyktor — komma till Skänninge och få litet torrt på oss. En
vådligare färd än den milen har jag sällan varit med om. De
goda marknadsbesökarna, i bilar, på motorcyklar och cyklar
(utan lyktor även de i regel), vågade ej vika en tum från mitten
av vägen eller också slingrade de så våldsamt att vi nästan hela
tiden måste köra med ena hjulet halvvägs ner i diket, så att
nog drogo vi en djup suck av lättnad när vi helskinnade körde
in på Skänninge gator igen.
När vi nu åter körde vägen över Vadstena till Skänninge,
gynnades vi av härligt solskensväder, njöto av dagrarna över slätten
och försökte känna igen (jag) kyrkorna sen förra gången. Den
kyrka, som mest fäst sig i minnet, är nog Bjälbo med sin dystra
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
