Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Christian Lagerlöf: Nittio mil på skidor från jämtländska till lappländska tvärbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blir en smula enformigt och man går framåtböjd för att fördela tyngden på rygg och axlar. Rätt som det är tittar man upp och är redan nära inpå stranden. Bara några hundra meter tycks det. Men det var nog en kilometer i alla fall, det dröjer ännu en kvart innan vi kan bulta på dörren och fråga om husrum i gården Saxvallen vid Medstugusjön.
Matbestyren tar en rundlig tid. Värmen i stugan gör en slö och dåsig, det är skönt att bara sitta stilla och sträcka på kroppen. Efter maten blir man oerhört sömnig, men man sover i alla fall oroligt, kroppen är öm överallt och man drömmer om skidor och stora backar och oändliga sjöar.
Nästa dag tar ovanan och oträningen ut sin rätt. Redan efter en mil börjar man känna sig trött och rasterna blir många och långa. Snön har kommit sent i år och inte hunnit packa sig, nere i skogen och långt uppe på kalfjället får vi plöja oss fram i lös snö upp över fotknölarna, vilket tvingar oss tura om att spåra hela dagen. Vi släpade oss i alla fall fram nära fyra mil till gården Gråsjön vid Skäckerfjällens fot fastän det tog dryga tolv timmar, men då var vi också så trötta att vi knappt orkade göra i ordning maten. Vi åt vår kalla korv som den var och till den ett par smörgåsar och drack var sin liter mjölk och sedan somnade vi nästan omedelbart. Sömnen blev tung, djup och drömlös.
Den tredje dagen var tröttheten borta, en viss kondition började inställa sig och vi hade redan vant oss att balansera våra packningar ned för de brantaste backar. Vi kom återigen ned på en stor sjö, Torröjen, det var ungefär sju kilometer tvärs över, men här var snön fastare och skaren bar upp skidorna långa bitar, så att det gick lätt att åka. Liksom de föregående dagarna var det omkring femton grader kallt och vi stakade friskt undan för att hålla oss varma. Mitt på sjön kom färdens första stora överraskning: plötsligt gav skaren vika och skidorna sjönk ned i ett tjockt lager snösörja och vatten, som inte kunnat frysa till, emedan den hårdpackade skarsnön legat som en tjock vadd över och inte släppt igenom kylan. Och när vi i förvåningen tog ett skutt högt i luften frös sörjan till stora isklumpar på undersidan av skidorna innan vi hann dimpa ned igen, och det gjorde ju varken dem eller själva färden lättare. På så vis fick vi en ofrivillig rast på nära en timme medan vi skrapade bort all isen. Fram på kvällen tog vi oss i alla fall upp till en liten fjällsjö, Sösjön, där en obeskrivligt smutsig och obekväm fäbodstuga efter åtskilligt snöskottande framför dess dörr i alla fall skänkte oss tak över huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
