Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Christian Lagerlöf: Nittio mil på skidor från jämtländska till lappländska tvärbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att stoppa ned dem i säcken och vänta på att de skulle tina upp hade vi inte tid till, men vi fick i alla fall hålla på att bänka dem med ett vedträ i nära trekvarts timma innan det var möjligt att få ned fötterna i dem. Man lär så länge man lever!
Nästa dag, när vi kom till Laisdalens vaktstuga, som ståtade med en präktig spis, tänkte vi ta skadan igen. Men olyckligtvis var det något fel på rökgången, vadan all röken rängde inåt i stället för ut genom skorstenen, och nästa morgon kände vi oss snarare som böcklingar än som vanliga människor.
En viss kontrast, både vad beträffar temperaturförhållanden och matlagningsmöjligheter, erbjöd Suorva. Kraftverket håller den stora turiststationen öppen och uppvärmd hela vintern, fast där sällan kommer några gäster (elektrisk kraft finns ju i överflöd) och följden var att vi två pojkar fick en hel turiststation till vårt förfogande, med värmeledning och badrum, elektriskt ljus och ett jättekök med en stor elektrisk spis. Det blev en festdag: i timtal hängav vi oss åt utsvävningar i renlighet och matlagning och sedan satte vi oss i var sitt av sällskapsrummen och kände oss som verkliga lyxturister.
Skärtorsdagen den 29 mars passerade vi vid foten av Barturte en milstolpe på vår färd: en liten vit trätavla, på vilken namnet Polcirkeln stod att läsa. Under återstoden av färden följde vi nu den stora »Kungsleden genom Lappland» som även på vintern är en idealisk långfärdsled. Det kändes underligt att vara så långt norrut och ändå kunna njuta av det härligaste vårvinterväder med en sol, som strålade och värmde som den bara kan göra här uppe i fjället. På morgonen var det visserligen kallt med ett utmärkt skidföre, men fram på dagen kom värmen, och under middagstimmarna, då dagsmejan gjorde föret tungt, tog vi oss vanligen en långrast på någon lämplig utsiktspunkt och satt ibland i flera timmar utan en tråd på överkroppen och gassade oss i solskenet. Det var underbara stunder, knappast en vindfläkt kändes, himlen var klarblå, skogslandet i öster skymtade i mörkt blått, och runt om oss reste sig fjällen i gnistrande vita kupoler, somliga med torn och tinnar, andra med kolsvarta bergsstup mitt i allt det vita. Och när kvällen kom och fjälltopparna började kasta långa violetta skuggor, frös snön till en hård frasande skare och fjällsluttningarna blev som en enda milslång susande utförslöpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
