Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Haglund: Berättelsen om sju nätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Haglund
och glimmar i eftermiddagssolen, ett par pampiga
herrgårdsbyggningar stå och vittna om Tanden régime och över
rastställets gamla stallplan kommer Sven Axfeldt klivande med långa
steg de nya gästerna till mötes. De ha stannat nere vid vägen
och ta den originellaste värdshusskylt i världen i närmare
skärskådande: Ett mer än manshögt järnmalmsblock på vilket, inom
järnmärkets pilkrönta cirkel, är inhugget stugans namn och
åter-invigningsdatum samt hembygdsföreningens initialer.
Vi sköto våra cyklar upp mot stugan och vräkte dem mot
ena gavelväggen, stampade av oss vägsmörjan ute på farstubron
och klevo in i storstugan.
Utmed hela långväggen går en enda brits på omkring en och
en halv meters höjd från golvet. Där ligga halm och putor.
Mitt på golvet står den öppna spisen och i taket hänga
gammaldags stall-lyktor med glas mellan fyra trästolpar.
Jag tappade nästan andan. Det sker lyckligtvis inte så ofta.
Men här stod man plötsligt inflyttad i ett levande förflutet, och
jag kunde se för mig en hel rad av min hembygds och
barndoms bönder och körkarlar, höra dem berätta om dessa
långväga malmforor och dessa glada nattkvarter, se dem där de
kommo med sina matsäcksskrin av just den typen, som står
här under den långa britsen, ett vid varje bädd.
Holmquist stod där också stum.
Sven Axfeldt, värden på stället och dess vårdare och väktare,
har gått fram till britsen, lutar sig emot den och granskar oss
från topp till tå, ingående och nästan misstänksamt. Så säger han:
— Här trivs egentligen bara fint folk. Här ligger både grevar
och baroner, och doktorer och majorer med för den delen, och
finner sig bra med som vi har det. Men kommer det
fabriksfolk från krokarna häromkring, då kan det nog hända att vi
inte har det fint nog.
Jag skyndade mig att bulta Sven Axfeldt i ryggen och säga
honom, att visserligen var jag varken greve eller baron, doktor
eller major, men så fin var jag i alla fall, att nog tyckte jag om
det här.
Ja, så skulle Axfeldt gå och slipa sina liar på stenen under
gamla hyttrännan; vi följde med och sågo hur vattenverket drogs
igång, hörde Åslappen — en man, som brukat en åkerlapp uppe
på åsen, men som ingalunda i sig själv var någon lapp — hörde
honom berätta sina historier om det forkarlsliv, som här en gång
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
