Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Haglund: Berättelsen om sju nätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Haglund
vassiga sjöstränderna och i dessa skogar, där tjäder och orre
smällande lyfte från själva vägkanten, där kommo vi sällsamt
nära. den urgamla andan i dessa anrika och i Sveriges
ekonomiska historia djupt ingripande bygder. Jag kan inte riktigt
förklara hur och varför vi på ett så egendomligt sätt kände
oss hemmastadda i och liksom väsensbefryndade med denna
bygd, men jag tror att tysken, som vi hade i sällskap, intuitivt
kände det och även gav ett träffande uttryck däråt, när vi på
kvällen hunnit fram till vårt kvarter.
Vi voro nu fyra: Holmquist och jag och de två skolpojkarna,
som vi sammanstött med i Flikens färdstuga. Gemensamhet i
mål och färdmedel gjorde oss till en förtrolig enhet redan denna
första dag och vi lärde snart känna varandras både goda och
jättegoda sidor. Det visade sig också strax, vilken som var
den bästa backtagaren, den bästa slätlöparen, den som alltid
var törstig, så fort en Pommacskylt dök upp, och den, som
aldrig ville bada, hur förföriskt vattnen än blänkte invid vägen.
Redan efter första dagsträckan hade vi också hunnit få våra
vedernamn. I vandrarhemmet vid Laggarudden fanns sålunda
denna natt både Vattumannen och Badskräcken. Tysken döptes
till »Den elektriska haren» allaredan i backarna mellan Bråfors
och Hemshyttan på grund av sitt nästan naturvidriga sätt att
alltid vilja ligga först. Hörde han ett hjul frasa bakom sig,
började hans långa ben trampa i allt snabbare takt och han höll
sig alltid några meter framför kavalkadens nästa man, alldeles
som de elektriska hararna i de engelska hund kapplöpningarna
alltid befinna sig en bit före sina levande förföljare.
Värre jaktlopp har inte heller gått genom bergslagsskogarna
än detta.
— Schneller, schneller, schneller, väste vi efter honom, och
han sköt fart som en pil.
Badskräcken höll något så när jämna steg med honom —
eller det kanske heter jämna hjul — och genom Ludvika foro
dessa två med sådan fart, att ingen av dem hann taga någon notis
om avtagsvägen till vandrarhemmet vid Laggarudden.
— Rätt åt er, tänkte jag, så får ni lära er vad
sammanhållning vill säga, och jag upprepade vad jag tänkt, när de bägge
jaktfalkarna kommo lomande efter oss andra till Laggarudden.
— Jag har också lärt mig en annan sak, sade tysken och
spelade ertappad syndare — hur vackert Sverige är! Stockholm
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
