Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men helst hålls man nedanför stationen, vid Kamajokks
praktfulla forsar. Det har regnat länge uppe i fjällen, vattenmassan
störtar hetsigt fram, grön och vitfräsande mellan
granskogsklädda stränder, ungdomligt lekfull, skummar kring klipporna,
störtar över stupen, virvlar och sjuder i grytorna. Det är roligt
med våldsamma krafter, det är roligt att gå här och slunga ut
torra trädbangar, se dem ila iväg, dansa runt, sugas med, tumla
om, knäckas och spottas vidare. Det kan man hålla på med,
tills himlen blir hög och silvervit och den blåa skymningen
faller över fjällen.
Om natten tonar forsens brus ännu mäktigare genom den
tomma byggnaden, och det är som bruset av en storm kring knutarna.
Men ett stycke bortom stationen börja de röda ringarna på
björkarna igen. Kungsleden går vidare norrut och vi följa den.
Det ser regnsjukt ut, men det lättar undan för undan. Nu
blir det kortare dagsmarscher, det känns också lättare. Det
värsta är undangjort.
Det är en sakta stigning mot nordost. Här är litet blandat.
Torra granar sticka sina risiga spröt över björkskogen, tallarna
stå med vackert flagrande bark. Epilobium och älggräs frodas
kring bäckarna, blåbären locka till ideliga halter, hönsbär och
lingon lysa röda i backarna. Och här är leden äldre, bäckar
och kärrmarker är spångade, det går kvickt undan, himlen
klarnar, det känns roligt att gå. Det är ett rikt år i år,
skogsmössen kila överallt framför våra fötter, vesslorna titta nervöst
upp ur stenramlen, stora flockar av dalripor braka skrattande
upp ur videsnåren. Men fisken tycks ha gått ut i sjöarna. När
vi rasta vid bäcken mellan Stuor Tata och Sjaptjakjaure, en
bäck som breder ut sig till göl efter göl, söker jag förgäves efter
fisk. Den rödbruna säven vajar sakta för strömdraget,
ängsullen nickar på tuvorna — vingliga tuvor av mossor och
kråkris och odon och dvärgbjörk och vide. Men inte en insekt i
luften, inte en sprittning i vattnet, inte så mycket som en ring
på ytan nånstans. Det är den absoluta friden, ett solstråk drar
fram över fjällsidorna, kafFeröken drar norrut genom dalen. Och
Holmboms blåskjorta lyser så grant i allt det gula. Det är
alldeles tillräckligt skönt att ligga och kisa med mössan på näsan,
lyssna till små rännilars sorl, prata smörja och låta dagen gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
