Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer farande över sjön från Kvikkjokk. Han ska hålla
andakt ikväll. Vi äta lättsaltad röding och nyupptagen potatis.
I skymningen stiger en blå dimma ur dalen, suddar bort allt
däruppe. Skerfe och Tjakkeli framträda isolerade, svepta i ett
luftigt, duvblått dis av underbar lyster. Mot en blekt röd och
matt gyllene rymd med seglande gråa moln. De svaga
aftonbrisarna glida skimrande vita över sjön. Det är kallt och
stjärnorna tändas tidigt. Prästen predikar hos Amul Länta. Ett
varmt, gult sken lyser ur gavelfönstret därnere. Ett kvadratiskt
fönster med ett enda grovt kors.
Holmbom drömmer att han skjuter tre vargar och vaknar piggare
än vanligt, gör eld och kokar kaffe. Men vi kan ta det lugnt
idag, vi ska bara över fjället.
Prästen ger sig av samtidigt, fortsätter rundresan. Han skall
först till Snavva och sen till Tjåmotis. Två gamla örnar kretsa
i vida cirklar kring Skerfe. Det är den sista synen av Aktse,
när vi ha klarat stigningen och vandra in över fjällheden. Det
är ljust mulet och lagom varmt, islandströjan ligger stuvad i
ryggsäcken som vanligt. Man kan gå med skjortan uppfläkt i
halsen, styvheten i knäna har givit sig alldeles, man har nöje
av att gå, nöje av rörelsen. Nöje av att känna sig driva fram
över landets tak, med näsan högt över dammet, med huvudet
uppe i rymden, saluterad av vinkande fjälltoppar och bestruken
av rena luftströmmar. Det är det besvärligaste sättet att resa,
men det friaste, mest obundna. Man har bara sin egen kropp
att balansera, och den är frisk, systemet fungerar.
Nere i skogen på andra sidan få vi röklukt i nosen, gå efter
lukten och komma rätt mot en lappkåta på en kulle bland
björkarna. Folket är i rörelse runtomkring. Några getter beta i backen.
Kvinnorna försvinna in i kåtan. Fem raggiga hundar komma
utrusande i stället med ett helveteslarm, men bli inropade igen.
Två unga karlar hälsa välkomna. En gammal lapp med grå
skäggkrans kommer från sjön med en knippa röding och ber
oss stiga in. Vi gå runt och hälsa i kåtan, slå oss ned vid
dörren, sträcka ut oss mot renhudarna. Himlen skimrar
sidenblå genom rököppningen.
Holmbom talar lapska och känner förresten folket från förr.
Han pratar med gubben, som heter Nils Ante Gruvvisare av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
