Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi ha en kort och lätt dagsmarsch till Kaitumjaurekåtan, ta
det lugnt, rasta två gånger. Och behagliga rastplatser behöver
man inte leta länge efter i den här landsändan. En bäck hittar
man var som helst. Och längs bäcken ett smalt men frodigt
stråk av grönt gräs, av utblommade fibblor, av rävrumpa och
daggkåpa. Mitt i det gröna en grupp av tistelliknande resliga
örter med blekröda blombollar, ännu fräscha. Täta, skyddande
snår av silvrig vide. Och torr dvärgbjörk och krypen till bränsle.
En är det sista, om allt annat är vått, en brinner alltid.
En kort vilostund vid en sådan tillfällig lägerplats sublimerar
i sig vandringens trevnad. Kombinationen porlande fjällbäck
— puttrande kaffepanna går utanpå det allra mesta ifråga om
direkt kontakt med naturen.
Det finns båtar i Kaitumjaure, men hellre än att ro gå vi runt
och vada bäckarna. Stoppa strumporna i fickorna och kavla
upp byxorna till knäna. Benen bli rivna i strandsnåren och
vattnet är isande, men det går i alla fall bara upp på halva
vaderna och man är snart över. I kåtan blir man snart torr
och varm.
Man vilar märkvärdigt mjukt på en bädd av björkris och
renfällar. Ligger och stirrar genom rököppningen på stjärnorna.
Ligger och lyssnar till forsarnas brus och till vågornas loja
frasande mot bäckdeltats grusrev. Det söver. Man slocknar lugnt.
Vaknar våt i synen. Ostliga stormbyar vina kring kåtan,
regnet slår rätt ned genom rököppningen. Frusna och olustiga
packa vi samman grejorna, få eld med möda, röken svider i
tårade ögon. Hälla i oss en kopp het buljong och ge oss av
tvärt. Upp genom Tjäktjajokks djupa ravin, längs stigen som
löper kring Stuor Järtas branter. Blåsten ruskar björkarna,
lövet singlar mellan stammarna, breder en smutsgul matta över
stigen. Skogen luktar död.
Vi sträcka ut för full maskin, snubbla framåt timme efter
timme utan att prata, gripna av oron till sist. Vi är sent ute.
Vintern kan hinna oss.
I den lilla Singistugan mitt i den öppna dalen, bevakad av
svarta och fuktglänsade fjäll, värma vi oss och torka kläder,
låta blåsten sucka kring väggarna och regnet raspa över fönstret,
sova från solnedgång till soluppgång.
Ut igen, österut mot Kebnekaise-massivet, fram genom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
