Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Landskapet Dalsland. En naturhistorisk rundfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart von Post
och andra fantastiska rovdjur beta och jaga på vår mark. Och
så, när vi nå den sista årmiljonen före vår egen tid, nalkas istiden.
Men av allt detta ha vi inga minnen kvar vare sig i Dalsland
eller i trakterna däromkring. Alla spår av vad som skedde i
Sveriges land under de 850 årmiljonerna närmast före istiden
ha sopats bort av isen, utom de landytans storformer, som då
utbildade sig. De äro dels spricksystemen och förkastningarna,
som bräckt och brutit den förkambriska slättytan, dels den yngre
landskulptur, som vittring och nötning skapat. Men denna nya
omgestaltning av Sveriges land har aldrig hunnit sitt slutstadium,
en ny avjämningsyta. Överallt i våra kuperade terränger, icke
minst i västra Dalsland och i Bohuslän, ger oss varje lämplig
utsiktspunkt den jämna horisonten, krönplanet som återspeglar
det urtidens Sverige, ur vilket det nutida framgått.
Jag misstänker, att vår matsäck tagit slut långt före denna
föreläsning. Vi packa in för att vända söderut. Men numera bjuder
oss berggrunden föga nytt. Urbergsgnejs, platåer och sprickdalar
börja vi känna oss bekanta med. Och något annat har
berggrunden i västra Dalsland inte att bjuda på. I stället reparera vi
försummelsen att hittills nästan inte alls ha brytt oss om »de lösa
jordlagren», bildningarna från istidens slut och från skedena
därefter, d. v. s. från de senaste 10 000 åren. En löjligt kort tid
tycka vi nu, sen vi vant oss att räkna i årmiljoner och
årmiljårder! Men för Sverige har även den tiden varit händelserik.
Innan vi bryta upp titta vi oss om ett tag till på vår viloplats. Ty
den ger oss en god utgångspunkt för våra kommande iakttagelser.
Den råkar nämligen ligga helt nära »MG» — den »marina
gränsen», högsta nivån för havets utbredning efter istiden.
Sluttningen ned mot Lelången är moränmark. Endast här och
där sticker det fram någon enstaka isrepad berghäll. Uppe vid
gamla landsvägen där vi stå, ungefär 160 meter över havet, är
marken grusig och översållad med större och mindre, fritt
liggande kullerstenar. Ty här har moränen svallats av det forntida
ishavet. Men bara något tiotal meter högre upp ligga blocken
inbäddade i stoftig jord. Moränen är där sådan den avlämnades
av isen. Där äro vi ovanför MG. Nedåt sluttningen blir det mer
och mer grus, ja rent av antydningar till små strandvallar. Och
ändå längre ned är jordmånen sand. Sandtäcket blir tjockare och
tjockare, och sanden blir allt mera bemängd med mo och ler,
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
