Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: De sju bröderna. Ur en dalsländsk bondesläkts historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan Oljelund
Redan på 1850-talet skrev prosten Anders Lignell i sin
»Beskrifning öfver grefskapet Dal» om denna släkt, att den var »märklig
för ovanlig rikedom, reslig växt, mycken kroppsstyrka och i följd
häraf en viss stormodighet och stolthet . . . En trogen skildring af
Håbolslivet från 1770 till 1809 skulle», fortsätter han, i »mer än
ett hänseende blifva läsvärd. Den kunde ställas i bredd med de
effektrikare af Isländska sagorna...» Det låter ståtligt! Och den
outtröttliga muntliga traditionen och de många sporadiska,
skriftliga vittnesbörden intyga likaledes att det stått kraftkarlar och
kraftkvinnor bakom minnet och folkfantasien.
På en av släktgårdarna, Vägne i Håbol, bor i dag en ättling i
rakt nedstigande led av de gamla kaxarna: den i orten och
socknen mångbetrodde kommunalfullmäktigeordföranden Petter
Karlsson, herre till trenne gårdar vid de vackra sjöarna Vångsjö och
Grann. Vem kan ge bättre besked om släkten än han?
Stamfadern, Erik Persson, var hans farfars farfar och även på
mödernet är han släkt med sig själv, d. v. s. med fädernesläkten, i en
hart när outredbar kusingifteshärva. Han är alltså väl invecklad
i sakerna. Det är till honom nedskrivaren av dessa rader vänder
sig en strålande höstdag för att bli en smula invigd i
Håbolssläktens mysterier och presentera dem för en vidsträcktare publik.
Slumpen låter oss sammanträffa på landsvägen mellan Ed och
Håbol, och när han stiger ur sin bil, rödlätt, lätt fyllig och
kraftig, med ett kort skägg och en god, klok blick ur de ljusa ögonen,
så ser jag utan Lignells förmedling jorddrotten från forna, svenska
tider. Det var bara den korta handyxan, som fattades, buren till
värn för en ung lag. Under ett par dagar ställde han sig gästfritt
till förfogande, medan »håbolingarna» levde i våra samtal och
bordet i helgdagsstugan översållades med gulnade tidningsurklipp,
gamla anteckningar och tryckta skrifter av olika värde.
Ättefadern till de sju, Erik i Högkil, gjorde alltså ett gott gifte.
Hans svärfar, riksdagsmannen, var förmögen och lämnade sina
två söner och sex döttrar en fastighet vardera. Äldste sonen gick
studievägen och blev juris student med titeln sekreterare och
den yngre blev riksdagsman liksom fadern. Av sonsönerna blev
en kontraktsprost, en överfältläkare och en brunnsläkare. Det
intellektuella draget framträder starkt hos den sedermera över hela
landet spridda Bågenholmssläkten, som vi härmed lämna. Hos
Katarina gick det tydligen inte igen, men hon beskrives som en
storväxt, stolt och »grann» kvinna. Ej minst från mödernet torde
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
