Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: De sju bröderna. Ur en dalsländsk bondesläkts historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan Oljelund
rensa marknadsgatorna. Det bara roade dem, allramest att
ordningsmakten inte tordes ingripa. De menade aldrig så illa, utom
när brännvinet brann i blodet.
Den förklaringen räcker långt. Man kan också tillägga att
kraftöverskottet och rikedomsmodet slog bakåt och sökte sig
improduktiva utvägar under en tid, då allmän välfärd och social
verksamhet så föga beaktades. Nutidens kommunalpolitik och
allmänna uppdrag absorbera inte bara ett överskott av krafter —
det yppas alltid tillfällen att i debatterna utvädra dåligt humör och
sopa vägarna rena från mötande argument. Man hade det inte
så lätt förr. Hos den nuvarande herren till Vägne, som hela sitt liv
varit offentligt verksam i socknen och länet, har den gamla
Håbolskraften undergått en historiskt mycket intressant metamorfos.
Den mest tragiske av bröderna, kring vilken legenden blommar
mörkast och rikast, var den fjärde i ordningen, Jan i Grimmerud.
Hans bravader kunna inte ursäktas av ett överdådigt skämtlynne,
även om han inte saknade det. Den ganska utförliga historien
om hans liv finns upptecknad i Vedbo härads tingsprotokoll. Den
förut nämnde läkaren Hwass refererar dem utförligt. Den bild
de giva av Jan är gestalten av en berusad jätte med ett barns
förstånd och instinkter, väl förståendes under hans olyckliga livs
tragiska höjdpunkter.
Han slutade sina dagar på Karlskrona fästning, bortdömd på
livstid. Domen löd ursprungligen på högra handens avhuggning
och mistning av livet. Det barbariska straffet var utmätt åt en
grov missdådare, en brottsling med människoliv på sitt samvete.
Jan var ingen sådan förbrytare. Han var en vildsint sälle, som
ingen kunde få bukt med i den avlägsna landsändan. Samhället
saknade ännu medel och insikt att taga hand om sådant folk, en
viking, som inte fick kämpa, en soldat utan krigssold. Eftersom
han inte blev ihjälslagen — ty ingen rådde på honom — måste
han efter tidens lägenhet isoleras. Han dömdes orimligt hårt och
sändes på fästning.
Kroppsstyrkan och brännvinet blev hans olycka. Det började
med relativt obetydliga upptåg, störd vägfrid, inslagna dörrar och
andra bonddrängsdumheter — ett naivt skryt med den fysiska
styrkan. Modern, den stora Katarina, gifte om sig utan att fråga
Jan och det förtröt honom mycket. Vid besök i hemmet grep han
styvfadern som en kattunge och släppte ned honom på sidan om
förstubron — först därefter gick han in och hälsade på modern.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
