Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: De sju bröderna. Ur en dalsländsk bondesläkts historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härvan togs upp, Anna Catarinas död och »mordet» på prästen.
En lega i snön visade att han blivit avkastad av hästen, hans
stövelspår antydde att han irrat omkring i natten och troligen
kommit ut på Vångsjöns vårsvaga is. Från gården Vägne hade
man hört ett skrik — då han gick ner sig eller »mördades».
Hästen hade självmant gått hem. Intet kunde bevisas mot Andreas och
hans mor, men det var intygat att prästen varit onykter.
Enligt folkmun blev han undanröjd av Ingegärd. Petter i Bränna
som budade prästen var hennes underlydande och budskapet
sades vara falskt, ty ett vittne hade träffat Petters dödssjuke fader i
all välmåga och fått ett bestämt nej på sin fråga, om han verkligen
haft för avsikt att dö den dagen.
Trettio år senare avled mor Ingegärd i Högkil vid 83 års ålder,
»rättvisligen prisad af sina underhafvande och grannskapets
fattige», skriver en av hennes vid dödsbädden närvarande sonsöner
i ett sextio år gammalt tidningsnummer — »vid redig
sinnesförfattning ända in till dödsstunden, och omedelbart innan hon
afsomnade bedyrade hon för mig och sin själasörjare att hon inte
hade den ringaste aning om prästen Rudqvists dödssätt».
Man får taga detta yttersta vittnesmål, avgivet trettio år efter
händelsen, som det avgörande i denna dystert dunkla
sorgehistoria, som på sin tid upprörde hela landet, lade sig tung över en
släkt och ännu så sent som 1927 togs till ämne för en film,
inspelad i Håbol, »Bröllopet i Bränna».
— Efter min mening var Ingegärd oskyldig till prästens död,
säger min sagesman och lägger en stor lunta tidningsklipp åt
sidan, samtliga rättegångshandlingarna omtryckta vid
hundraårsminnet. Om Andreas hustru själv tog sig avdaga, med avsikt eller
av olyckshändelse, det torde ingen få veta. Det har skrivits så
mycket sant och osant om detta, mest osant, så det kunde nu vara
nog. Men det är så att man hellre minns de ovanliga och mörka
händelserna än det vardagliga livet. Håbolssläkten bestod ju inte
bara av Grimmerud-Jan och Ingegärd i Högkil.
Flera författare uppge med bestämdhet att de ryktbara
»Håbolsgossarna» och deras närmaste avkomlingar varit mörkhyade,
med bruna och blixtrande ögon och romerska örnnäsor. Man
skulle alltså kunna misstänka ett främmande, vilt och obändigt
blod i deras ådror. Därom vet deras ättling i Vägne intet. Så
långt han känner och har hört, ha hans förfäder varit ljusa och
rödlätta som han själv, av ren, nordisk ras. Ingen har talat om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
