Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helge Kjellin: En värmlänning reser genom Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som i reellare form tagit bygdens och sin släkts skönhetssinne i arv
och som skulle bliva hemkonstens banbrytare i vårt land, sina
starka intryck. Johanna Brunsson, skaparen av en världsbekant
konstvävnadsskola och den moderliga ledarinnan för tusentals
kvinnliga ungdomar, var också ett barn av Valbo-Ryr. Välförtjänt
var den »Illis quorum»-medalj, som Kungl. Maj:t på hennes
70-årsdag förlänade henne.
Många toner ljuda från Dal, toner i vemod men också i dur. På
1850-talet gick en laboratoriedräng vid apoteket i Åmål och
gnolade i hemlighet på alla de melodier och visor, han på mödernet
fått i arv från en gammal dalsländsk spelmanssläkt, vars äldste
kände medlem var »Johan i Säter», hemmahörande i en bondgård
½ mil väster om Åmål. »Nils på abteke» var drängens namn,
eljest hette han Nils Johan Danielsson, född på Kålsäter i Åmåls
landsförsamling, sen död som postiljon i Säffle. Sonen har ett ännu
mera välkänt namn, mästerspelmannen Dan Danielsson, numera
sedan många år bosatt i Filipstad. På en liten loge vid Daglösens
sjö, där dansen gick med liv och lust vid ett ungdomsbröllop för
25 år sedan, stod Dan Danielsson med sin fiol och spelade av
hjärtans fröjd, så alla rycktes med. För ett par år sedan frågade
han mig: »Nå, det håller väl än?» — »Jo», svarade jag, »det
håller». — »Ja, jag kunde tro det. Se den gången lade jag in något
alldeles särskilt i låten, något som binder samman för tid och evighet.»
Musiken hörde eljest »den Lede» till, ansåg allmogen fordomdags,
säger Dan Danielsson i en uppsats om »Allmogespelmän» i
Hembygden 1929, där han också återger några vackra prov på
folkmusik från Dal, både av fadern och andra. Där tonerna ljuda,
där ligger färgkonsten nära. Det ser man i Olof Sager-Nelsons
melodiska måleri. Hans personer ha fiolhänder och det tonar som
vemod och en djup själens längtan ur de bilder med »Fiolspelare»,
han målat eller tecknat. En spelman i färg var också gamle Otto
Hesselbom, Ånimskogssonen som kom till Säffle, men som alltid
bar skimret över sin hembygds sjöar inom sig och för vilken
själva målandet var »en gudstjänst», som rektor Valdemar
Dahlgren en gång så vackert och träffande uttryckt det. Vallpojken
Aron Gerle från Ör, med uppfinnarblod och konstnärspåbrå i
släkten, Konstnärsförbundaren och en det karga ordets man,
målade aldrig sin hembygd — den fattiga, grå barndomen skrämde
honom hela livet — men han är likafullt en son av sin hembygd.
Och autodidakten Oskar Halleborg, som blev norrlandsmålare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
