Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. W. Sandström: Den svenska vintern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska vintern
pade jag upp en meterdjup grop. Jag anordnade en sittbänk på ena
sidan och en nisch mittemot, i vilken jag tömde ryggsäckens
innehåll. Därefter kröp jag ned i gropen, satte mig på bänken och drog
ryggsäcken över huvudet. Där satt jag trygg. När stormen rasat ut
kröp jag upp ur gropen och fortsatte min upptäcktsfärd.
Jag varnades för mina ensamma vandringar i fjället. En vacker
junidag slogs alarm och man sökte efter mig med militär och
aeroplan. Det var ett trist jobb och ganska hopplöst, eftersom jag befann
mig i Norge, medan man sökte efter mig i Sverige.
Sedan blev min systerdotter Thea Ahlberg mitt ressällskap. Hon
var av samma skrot och korn som jag, intresserad av
naturföreteelserna och icke rädd för att genomkämpa en snöstorm eller
frysa en natt i en snödriva. Vi fullkomnade vår fjällutrustning till
allt större ändamålsenlighet och bekvämlighet och snart blevo vi
flera om fjällfärderna. Vi tillbragte härliga solskensdagar på 1 000
meters höjd över havet i lapplandsfjällen.
I de högsta passen av de fjälldalar som övertvära skandinaviska
fjällryggen voro snöskavlerna så hårda att jag icke kunde stampa
märke i dem med skoklacken. Där hade vindstyrkan varit 75
meter i sekunden eller mera. Ingenstädes i Sverige har jag
påträffat så hårda stormar som i dessa höga fjällpass.
Men skavlernas form visade att orkanen blåst åt fel håll, från
öster till väster, från Europa till Golfströmmen. En sådan vind
kunde icke föra golfströmsvärmet till Europa.
Den svenska vinterns höga temperatur var alltså fortfarande en
olöst gåta. För dess uppklarande måste jag besöka högfjället under
den svartaste årstiden vid julen, snöstormarnas tid. Jag fasade för
detta besök i Nifelhem, mot vilket mina föregående färder varit
en barnlek. Men när nöden är störst är hjälpen närmast. Sedan
tullexpeditionen i Riksgränsen flyttats till Vassijaure, ställdes
tullhuset i Riksgränsen, en stor präktig, väl vinterbonad byggnad, till
mitt förfogande som observatorium. På toppen av det 900 meter
höga riksgränsfjället strax invid tullhuset byggde Statens
Järnvägar ett litet, men naggande gott fjällobservatorium med
plåtbe-slagna väggar och tak, så att icke det ringaste drag kunde tränga
in i huset, huru än stormen dundrade utanför. Därmed hade jag
fått de hjälpmedel jag behövde för lösande av det viktiga
problemet om Sveriges varma vinterklimat.
Från fjällobservatoriet kunde jag se 100 km åt väster utåt
Lofoten och 100 km åt öster inåt Sverige. Utsikten var överväldigande.
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
