Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Två hundra vandrarhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist
Vilket landskap! Kulturlandskapet, format av generation efter
generation under tusenårigt arbete. Ett stycke land där man
tycker sig förnimma den nerv som binder släktled samman med
släktled, forntid med nutid. Här står den lilla kyrkan nu som för
åttahundra år sedan. På fälten runt omkring, vart man vänder sig,
ser man minnesmärken från en förgången tid. Gravhögar och
stensättningar ligga strödda över åkrarna och högt över dem alla
på en kulle vid kyrkan reser sig den storslagna domarringen,
där häradet en gång höll sitt ting. 24 väldiga block utmärka
platsen.
Nedanför på fälten arbeta skördemaskinerna. Man hör det
lugna rytmiska ljudet från de skärande knivarna. De gå fram
över hela den vida slätten, där den sänker och åter lyfter sig upp
mot Örberga. Längre norröver syns en flik av Vättern och på
andra sidan därom, mot luften som dallrar i sommarhettan, resa
sig tornen och tinnarna i Vadstena stad.
Det var en ljuvlig, gudabenådad dag, sådan som augusti kan
bjuda på. Ljumma vindar på de öppna fälten, men stekande hett
i lä. Vi togo oss ett dopp vid sandstranden nedanför kyrkan. En
härlig strand med en sådan där kritvit sand, som bränner på
ryggen, kilar sig in mellan tårna och märks i näsduken flera dagar
efteråt.
Här funno vi det gudagott att vara. Och här fann Nicke,
kameramannen med reporterblicken, också sitt livs chans. Men han
försatt den. I full position med fingret redan på avtryckaren och
kameran riktad mot H. K. H., herren till Örberga, tvangs han
av en vilt skällande terrier att snabbt skifta objekt. Det blev
inget foto av målarprinsen idkande motionsgymnastik på Nässja
sandstrand. Det blev ena hälften av en martall i stället. Den
melankoli, som under den fortsatta färden då och då
överväldigade Nicke, torde kunna härledas från detta misslyckande. — Så
bar det vidare igen.
Mellan Vadstena och Alvastra är raka vägen precis 23,5 km.
Men varför åka raka vägen, när man kan hålla på i 5 mil och
mera till om man vill!
Den ungdom, som cyklar på sina långa turer i landet, är i de
flesta fall så utomordentligt sympatisk att man har svårt att
komma med någon kritik. Men varför i all världen och utan
vidare antaga något som nittionio procent av denna ungdom gör,
att kortaste vägen mellan två punkter också är den bästa.
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
