Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Två hundra vandrarhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist
kern, vandrarhem och glasbruk, Råshult med Linné och till sist
backarna mot Arkelstorp etsade sig fast i minnet under vår väg
ned mot den skånska jorden.
De där backarna mot Arkelstorp blevo minnesrika i mer än ett
avseende. De bjödo på en rusande fart, men dessutom på något
annat. Vid Immeln, ett stycke bortom den punkt, där sjön har
sitt avflöde, fick jag punktering. Karavanen som inte märkt
någonting körde vidare så när som på Nicke och Vesta. Sen skadan
avhjälpts blev det s. k. vrålåka av. Backarna hjälpte oss med
farten. Första milen gick på 15 minuter. Jag välsignade det landet
Skåne, som ligger så lågt, att det ger en uppsvensk tillfälle till så
härliga fartsensationer och räknade med fröjd i hjärtat på att
tillryggalägga de 15 kilometrarna till dagsmålet i Arkelstorp med den
svindlande medelhastigheten av 40 km i timmen.
Men härav blev intet. Mitt i en våldsam utförsbacke återfann
jag min förrymda hjord i full färd med att plåstra om sina knän,
armbågar, knogar och nästippar. Det var tydligt att samtliga dessa
ömtåliga delar på något sätt kommit i beröring med moder jord,
om man nu kan benämna det makadam som täcker en svensk
landsväg så högtidligt.
»Vi trilla», upplyste mig Minni-ha-ha troskyldigt. Jag
bekräftade att jag uppfattat detta.
»Vi åkte ihop», sa Majken besvärat.
Jag blev ytterligare intresserad.
»Våra packsäckar haka in säj i varann», bekände till sist Laban
under min inkvisitoriska blick.
Och så var det färdigt för en lektion i trafikvett. Man åker inte
tre i bredd, tätt tryckta till varandra, sjungande överjordiska
sånger i en brant backe. Det gör man inte, Majken, Laban och
Minni-ha-ha. Då trillar man och slår sig.
Från toppen av Balsberget fingo vi den första utsikten över den
skånska jorden. Det var överväldigande. Under de följande
dagarna foro vi sedan på breda chausseer men mest på slingrande
byvägar genom det rika landet.
I Åhus lågo vi över en natt. Förälskade oss i de små
korsvirkeshusen, vilkas »köksträdgårdar» voro fyllda av ädla tobaksplantor,
och åkte omkring på de smala gatorna vilkas kullerstenar kommo
oss att hoppa högt. — Logi fingo vi här i vandrarhemmet i Nya
folkskolan.
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
