Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
upp genom mullen, men på höger hand breda sig ned mot
dammarna frodiga marker, beskuggade av almar och inramade av
vallar med ännu bibehållna rum. Vilka utmärkta lekplatser för
pojkar i indianåren! Här kan man vara lagom fri och glad och
lagom skrämd, när det börjar skymma på. Men i mörka kvällar
brukar man här också avbränna ett grant fyrverkeri. Jag har just
på min vandring nere i staden läst affischen, som förkunnar, att
slottsvallarna dagen efter mitt besök skola illumineras med
marschaller, och som vidare utlovar en promenadkonsert, ett
fyrverkeri med kanonskott, stort elektriskt vattenfall och till avslutning
ett bombardemang.
Men jag går hellre ensam i skymningen och tänker på hur det
var, när Engelbrekts stenbomber dånade mot muren till den
förborg, som låg just här på den tiden. Vid den sista restaureringen
klargjordes dess läge, och murens utsträckning är nu markerad
med stenar i jordytan. Det är lätt att med blicken följa den tvärs
över vägen och ned i den gröna åkern, där den sedan löper
utmed vägbanken, samt tillbaka upp mot en
sjuttonhundratalsbygg-nad — förr landshövdingeresidens och nu museum — vars västra
vägg den lyfter på sin gråstensrygg. Men det är inte fullt så lätt
att föreställa sig, hur det såg ut innanför den och utanför. Det är
väl troligt, att endast träbyggnader av olika slag lågo inom dess
gördel och att vattnet mötte den på yttersidan. Där fabriker och
verkstäder nu tagga ut synranden med skorstenar på andra sidan
sänkan, stod endast skogen och tog emot den bleka vintersolen,
som gick ned.
Nu skymmer ingenting den mäktiga ringmur, fem till åtta meter
hög och tre meter tjock, som omsluter den inre borggården och
liksom förborgen daterats till tolvhundratalet. Det är
häpnadsväckande hur väl den överallt motstått tiden, men mest imposant är
den på denna södra sida. De väldiga stenbumlingarna,
sammansvetsade av det berghårda murbruket, ligga där i sina regelbundna
skift, som de fogades samman, när Birger Jarl stod för rusthållet i
riket.
Även medeltidens enda port och kärntornet finnas kvar som
pietetsfullt restaurerade ruiner i den inre borggårdens nordöstra
hörn. Över ruinen av kärntornet är byggt ett skyddstak av tjärade
plankor och plåt, krönt av en kopparkula, som är ett
älsklingstillhåll för måsar, och framför den raserade väggen mot borggården
böljar »silverregn» i mjuka festonger. Från den nya yttertrappan
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
