Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
längre nalkas honom, ingen av knektarna kunde längre tala med
honom, inte ens Engelbrekt hade vänt sig till honom och fordrat
kapitulation, »thy at han munde gahn wara», förklarar
Rimkrönikan. Dyster måtte stämningen ha varit härinne på Nyköpings hus.
Dyster också därutanför, sedan stormningen misslyckats och
Engelbrekts underbefälhavare, Herman Berman, blivit sårad, så att
Engelbrekt, som redan hastat vidare mot söder, måste återvända
och utse en annan ledare till den fortsatta belägringen. När detta
var beställt, red han åter söderut, och bakom sig lämnade han
Nyköpings hus, ointaget men omringat av bondehären. »Til
Suder-cöpingh war hans leedh.»
Jag skulle gärna vilja dröja längre i Nyköping och berätta om de
många fynden vid slottets restaurering, om det välordnade
museet och inte minst om det hus, som tillhör museiintendenten och
läroverksadjunkten, doktor Nilsson, och som jag vågar kalla den
vackraste lärarbostad i Sverige. Men jag följer Engelbrekt, och
han är redan på väg genom den smala Lundadalen ned mot
Kolmården. Hans utfartsväg från Nyköping var en smal ridstig, och
min är en bred, svart asfaltgata, men vi färdas genom samma
gamla »Junakers hundare», som nu heter Jönåkers härad.
Visserligen är vägbanan rätad på flera ställen, och de sista tjugo åren ha
dragit bort trafiken från den urgamla Eriksgatan, men
rullstensåsarnas allvarsamma linjer omkring den har inte ens ett halvt
årtusende mäktat sudda ut. Det smala tornet på Tuna kyrka sticker
upp på en kulle. Den låg här också på Engelbrekts tid, ja, den
torde när han såg den redan burit tvåhundra vintrars snö på sin
ås. Han drog den tätt förbi på en slingrande stig, men bilvägen
genar över gärdena.
De korta, klangfulla sockennamnen Tuna och Lunda antyda,
att Engelbrekts färd här gick genom en kulturbygd. Men på en liten
bro passerar vägen Kilaån, och när den följt dess bördiga norra
strand ett stycke, glimtar snart Kila kyrka med sina
smörblom-gula fönsterramar förbi som ett vänligt farväl från människors
ängar och fält. Här uppe under Kolmården har Södermanland sin
enda vildmarksvrå. Nu innefattar den dock en ljushyllt pärla,
herrgårdsnejden kring Stavsjö bruk. Vid stranden av den runda sjön
skulle jag gärna välja mig ett rasteställe, men Engelbrekts
nattkvarter låg troligen längre upp på Kolmården vid Krokek, där
johanniterna byggt ett kloster. Bland dessas ordensplikter
framhålles särskilt gästfrihet mot resande, och ingenstädes kan den bättre
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
