Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
ha behövts än här mitt i den mörka skog, som ännu från sina
backkrön kan ge skrämmande utsikter mot en natur, präglad av trots
och fiendskap, sjuk längtan och vemodig ensamhet och ofta fylld
av den obestämda fara, vi nu ha slutat att kalla troll och rå och
bergakung. Men för den ryttarskara, som här hastade söderut, var
skogen befolkad av dessa mäktiga väsen. En liten väpnare från
Svintunabygden red måhända här i backen mellan snötyngda,
bleckade granar, tänkte på visan om den bergtagna mön i
»Jung-fruberget», och såg med stora ögon på den välvda klippan intill
vägen, där hon lockades in, förrän klockorna ringt ottesång. Men
då låg klostret bara ett stenkast bort på andra sidan bäcken och
vägen, med ljus i portvaktens glugg och en mur kring trygga gårdar.
Nu ser jag »Jungfruklippan» söndersprängd och bergakungens
portvalv rasat, medan vägen blivit uträtad, så att återstoden av
berget, fårad av borrhålens långa strimmor, kommit att ligga
undanskymd i snåret på höger hand. Men ännu syns den gamla
vägens bortskurna krök, som passerat under stupet; den står full av
småtallar, och de gröna streck de rita över grusbädden, äro skogens
utsträckta fingrar, som snart skola sluta den helt i sitt fasta grepp.
Johanniterklostrets rester äro redan dolda under jord, och av de
valv, som skola ligga i ruinkullen, kan jag ej återfinna några spår.
Sjuttonhundratalskyrkan, som efterträtt den äldre helgedomen,
är nu själv en ruin, och inom de vita, brandfläckade murarna stå
bara björkar och aspar som en andaktsfullt viskande menighet.
Men i fönstersmygar och i dörrposter har det svenska folket skrivit
sin vanliga adresskalender i ömsint skydd för regn och snö.
I en gles och dammig syrenberså på den gästgivargård, som
efterträdde klostrets härbärge, men numera bara kan bjuda på
sockerdricka och bensin, funderar jag sedan på om jag skall
leta upp det drygt kilometerlånga stycke av den gamla vägen,
som härifrån krökte åt söder och åter sammanfaller med den
nya vid »Gransjö brink». Men min tid är knapp. Jag vet, att
Engelbrekt för länge sedan sovit ut under johanniternas tak och att
han stämt allmogen sig till mötes i Söderköping. Jag fortsätter.
Vaxgula kungsljus börja skina vid vägkanten, och murgrönan
hänger lummiga bonader på hällarna: skogen pryder sig för
Bråviken och slätten. Då bländas ögonen av ljus från himmel och
vatten, men hjärtat känns lättare i bröstet, och bilen rusar
gnolande ned mot den bygd, där dunkla bergakungssägner vika för de
lysande hjältesagorna om Helge Hundingsbane och Bråvalla slag.
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
