Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Engelbrekts spår
kan man också med tämligen stor visshet återfinna
medeltidsstadens gränser, dess huvudgator, broar och utfartsvägar. Vilken väg
än Engelbrekt tog till Söderköping, kom han säkerligen in i staden
på ungefär samma ställe som en nutida bilist från Norrköping: i
Bergskvarteret strax ovanför det nuvarande Hästtorget, på
sjutton-hundratalskartor ännu kallat »Gamla Torget». Detta var det
medeltida Söderköpings torg, där stadens huvudgator, framför allt
den ringformiga »långa gatan», utmynnade. »Långa gatan» är nu
delad i tre, som heta Vintervadsgatan, Munkbrogatan och
Linköpingsgatan. Men inom dess ring ligga än i dag de stämningsrikaste
kvarteren, där femhundraåriga källare vänta på de nysatta
täppornas potatis och renätter, och strax söder därom ser man stadens
klenoder, de bägge kyrkorna samt det ståtliga byggnadskomplex,
som ägdes av Engelbrekts vän och medtävlare, marsken Karl
Knutsson, och nu som då heter Bosgården. Kanhända får man
tänka sig menigheten samlad på Hästtorget för att lyssna till
Engelbrekts ord men stormännen ur Östergötlands rika frälse bänkade
på Bosgården till överläggning före härtåget mot Stegeborg.
Stenarna i de murar, som nu flimra vita kring Bosgårdens lilla
soliga gårdsplan med dess blossande blomrabatt, ha hört
Engelbrekts hälsning och farväl. S :t Drottens kyrkklockor ha ringt till
morgonmässa den dag, när många i Engelbrekts östgötahär hörde
klockor för sista gången. Ån, som ligger så lat och grön under ett
täcke av nate, flöt då med stridare lopp under isen, men de
flammande fackelblomster och den vita sprängört, som nu kanta dess
stränder, komma mig ännu att tänka på bloss i gryningen och
lödd-riga hästar, som spränga fram i galopp. Över Munkbron gick vägen
åt öster och söder. Nu stod jag där länge lutad mot järnräcket,
medan det skymde på och radiomusiken tonade ur öppna fönster
långt borta i Munkbrogatans krok. Åt vilken sida jag vände mig
hade jag en kyrka framför mig: S :t Laurentii vita blinderingar
framträdde dramatiskt i den blodröda putsen, men S :t Drotten
gömde sin skeva vägg i grönskan och visade mest sin blågrå
klockstapel, vid i omfång som en krinolin och krönt av en huv, så
svart som en söndagsschalett. Munkbron ligger verkligen i
helgonbeskydd. Den nära grupperingen av kyrkorna, det gamla
franciskanerklostret och Bosgården synes mig tala för att det är
stadens äldsta bro.
Helgonen tyckas ännu ha ett ord med i stadens övriga affärer:
vid själva brofästet läser jag på en skylt namnet på stadens speciel-
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
