Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Viksten: Nordingrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Viksten
rädd om dem. De skulle vara välskötta, blanka och feta. Det
berättas om en bonde, som sprang efter åktrillan hela vägen till
kyrkan. Hästen skulle säljas och fick inte överansträngas. Än i
dag är Nordingråbon ytterst försiktig med sina dragare.
I Nordingrå finns två olika sorts bönder — purbonden och
fiskarbonden. Den förra kategorin bygger och bor inne i socknen
och lever enbart av jordbruk och skogsskötsel. Men eftersom de
långa fjärdarna slingrar sig in genom de bördigaste dalgångarna,
har flertalet av bönderna blivit ett mellanting av fiskare och bonde,
ibland vet en sådan fiskarbonde knappast, om jordbruket eller
fisket är att betrakta som huvudnäring.
När våren kommer till dessa fiskarbönder, har de två stora
företeelser att bevaka — jordens mognad för sådden och
isström-mingens vandring in mot skären och kobbarna. Det är jorden,
harven och plogen, utsädet och väderleken; det är havet,
vindriktningen, strömmingens gång, rapporterna från fisket i
grannskapet, båtarna, motorerna, oljan och fiskegarnen. Efter den långa
vintervilan kastar man sig huvudstupa in i en virvel av uppgifter,
planer och förhoppningar. Livet är intensivt, dagarna sprängda
av ansatser och handling. Bonden och fångstmannen har under
seklernas gång ofta slagit följe i en och samma person. I
Nordingrå har typen blivit utmejslad nära nog till slutgiltighet.
Man kan dela upp fiskarbönderna i två grupper, de som har
sina sjöbodar inne i fjärden intill hemmet (Häggvik, Sund,
Sör-fällsvik, Ådal m. fl.) och de som flyttar ut till fiskeläget under
sommaren med kreatur och hushåll och lever fäbodliv under
fiskesäsongen (Norrfällsviken). Dessutom finns det en del rena
fiskare, som utan jordbruk i egentlig mening lever av fångsten
(företrädesvis Bönhamn).
Flerstädes, t. ex. i Sund, försöker man sig också på
sötvattens-fiske. Det har blivit vanligt på vintrarna. Och efter islossningen
på vårarna bedriver man här ett verkligt unikt fiske. Man tar
storabborren med händerna i den lilla å, som förbinder
Vågsfjärden med havet. Förr fångade man abborrarna, som under
lektiden vandrade uppför strömmen till Vågsfjärden, i ryssjor. Nu
har detta fiske förbjudits. Men en fiskare har alltid utvägar. Nu
sitter man bara på en sten intill strömmen, sätter handen
halvsluten framför nosen på en abborre, stryker ned de vassa
ryggfenorna och lyfter upp den på det torra. Det är bjässar från ett
halvt till två kilo, som på detta något snöpliga sätt låter sitt liv
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
