Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Persson: Fåglar i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fåglar i fjällen
tiden, då en del tuppar ibland ta sin tillflykt dit. De båda arterna
äro dock lätta att skilja åt; dalripan är spräcklig i rödbrunt,
fjällripan i grått.
Nästa fågelmöte blev den verkliga sensationen. En mörk fågel,
stor som en lärka, fladdrade plötsligt upp framför våra fötter och
halvt kröp, halvt flaxade under ett ynkligt pipande bort ifrån oss.
Det var en smula svårt att se i skymningen, men det stod dock
ögonblickligen klart för oss, att vi haft den ofattbara turen att gå
rakt på ett bo av skärsnäppan, Det blev ett jubel! Vi byggde rösen
på de närmaste moränkullarna för att kunna återfinna boet i det
egendomliga och villsamma landskapet, vi gjorde upp planer för
morgondagen och höllo stor palaver. Så gingo vi då vidare, och blott
några hundra meter bort skrämde vi upp en fjällpipare, som
troligen värmde sina ungar på en tuva ute i en liten myr. Kamraterna
fortsatte till Ulvåtjärnstugan, under det att jag gick tillbaka till vårt
läger vid Storulvåstugan för att hämta mitt lilla fotograferingstält.
Någon sömn blev det just inte på natten, och i min iver kom jag
en hel timme för tidigt till mötesplatsen. Kanske kunde jag hitta
fjällpiparens ungar, innan de hunnit lämna den lilla myren?
Fågeln flaxade också upp från en tuva, men till min förvåning låg
där ett bo med tre ägg. Fjällpiparen brukar annars vilja bo på den
torraste delen av heden bland kråkris och dvärgbjörk.
Jag slog mig ned ett par meter från boet för att se, vad han skulle
ta sig till. Alldeles som jag väntat började han springa runt omkring
mig på samma sätt som strandpiparen brukar. Kretsen blev för
varje gång en smula trängre, men till boet vågade han sig inte,
förrän jag flyttade mig ett gott stycke åt sidan. Där satt jag och tänkte
på huru olika fåglars kynnen kunna vara och hur föga man
känner dem efter en enstaka iakttagelse. En vecka tidigare hade vi
hälsat på en annan fjällpipare. Han var borta just då vi kommo, men
han tvekade inte att trots vår närvaro gå raka vägen till äggen.
Och då vi kommo med våra kameror tryckte han sig bara en
smula djupare ned i balen utan att visa tecken till rädsla. Jag fick
till och med skära bort en skymmande dvärgbjörkskvist på
bokanten utan att han tog till flykten. Och då vi även ville ha en bild av
honom i stående ställning, måste vi formligen fösa honom ur boet.
Han sprang några steg, pöste ut fjädrarna och vred först den ena,
så båda vingarna rakt uppåt, under det att han lät höra ett
klagande dyrr. Så snart vi dragit oss en meter tillbaka, gick han lugnt
till sina ägg igen.
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
