Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Granlund: Den västerbottniska landskapsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den västerbottniska landskapsbilden
i samma huvudriktning som drumlinsryggarna och räfflorna.
Stundom ligger den i rakt vinkelrät riktning däremot, i små,
markerade, steniga vallar, vilka motsvara de från
stockholmstrakten så bekanta ändmoränerna. Sådana finna vi i Västerbotten
inom en zon mellan drumlinsområdet vid kusten och den s. k.
högsta marina gränsen, till vilken jag senare återkommmer
(jämför kartan sid. 49). Hela detta område representerar en ganska
vanlig mellansvensk typ.
Hur har nu drumlinsområdets speciella och säregna
landskapstyp kunnat uppkomma? Förklaringen få vi, om vi närmare
studera de geologiska förhållandena i anslutning till markytans höjd
över havet. Som vi veta, låg jordskorpan under istiden nedtryckt
av landismassorna till ett betydande djup under det nuvarande
läget. Då isen avsmälte och trycket därigenom lättade, strävade ytan
att återtaga sitt föregående läge. En landhöjning, som fortfarande
pågår, kom till stånd. De högsta strandmärkena finna vi nu på
en höjd över havet av omkring 260 m. Så mycket var alltså
jordskorpan nedpressad i dessa trakter, när isen försvann härifrån
och lämnade marken bar. Efter allt att döma har själva iskanten
varit utbildad som en bräcka ungefär som kanten av isen kring
sydpolen är i våra dagar. I vanliga fall brukar en sådan iskant skrapa
med sig material från underliggande markyta och upptorna det
i oregelbundna vallar, vilka orientera sig till verkliga
ändmoräner, då iskanten om vintrarna pressas fram ett stycke.
Varför har nu detta icke skett förrän man kommit upp på en
höjd av cirka 50 m över nuvarande vattenyta. Jo, efter allt att
döma torde det ha berott på, att isen vid kanten ej var mer än
ett par hundra meter mäktig. Den kom då att flyta på vattnet
så länge detta var djupt nog och avsmältningen skedde genom
uppbrytandet av isberg vid kanten, s. k. kalvning. Någon iskant
kom således aldrig att skrapa över de områden, som lågo
tillräckligt djupt under den dåvarande vattenytan. Därigenom blev
hälden ytskulptur bevarad, som åstadkommits av landisen genom
dess friktion mot underlaget, d. v. s. fasta berget och moränen.
Såsom normalt i sådana fall uppkom genom friktionen en i
rörelseriktningen utsträckt, vågformig utbildning av friktionsytan, en
vågformighet, som efter vissa matematiska lagar blev beroende
av underlagets ojämnheter, d.v.s. dess större eller mindre motstånd.
Storleken på ryggarna står därför i ett visst förhållande till
istrycket vid utbildningen, kornstorlek och materialtillgång, allt fak-
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
