Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Granlund: Den västerbottniska landskapsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(J. Lundqvist foto.
I de centrala delarna av dödisområdena torna blocken ofta
upp sig i väldiga gryt. Där väg ej brutits, är det nästan
omöjligt att taga sig fram. Giltj’aurvägen, Sorsele socken.
sig i smärre partier med egen rörelse. I allmänhet äro emellertid
räfflorna i dessa trakter bortvittrade. Den, som vill studera dessa
förhållanden, gör därför klokt i att passa på vid skärningar
utefter de nybrutna vägarna; det finns lyckligtvis ganska gott om
sådana. Inom vissa delar av länet, där den grovkorniga
Revsunds-graniten är förhärskande, kan det på grund av dess lätthet att
vittra vara hart när omöjligt att finna några bevarade räfflor.
Andra bevis för isens skiftande rörelseriktningar inom
isdelar-området äro de s. k. ledblocken. Därmed menas lösa block av
karakteristiska bergarter, vilkas utbredningsområde i fast klyft
man känner. Sådana block av typiska fjällbergarter har man
funnit långt åt öster, vilket bevisar en isrörelse i denna riktning.
Men därtill har man även funnit urbergsblock, som tillhöra
området öster om fjällen, högt uppe på fjälltopparna. Den turist, som
t. ex. sökt sig till Tärna och tar sin lilla eftermiddagspromenad
upp på Laxfjället, kan knappast undgå att se de spridda stora
blocken uppe på bergets krön. Det är inte svårt att se, att många
av dem höra till bergarter, som äro alldeles främmande för
omgivningen. Det är östliga block, som av isen transporterats den
minst 10 mil långa vägen från skogsområdet i öster.
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
