Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Granlund: Den västerbottniska landskapsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den västerbottniska landskapsbilden
om händelseförloppet under den tid, då issjöavloppet utformades.
En isälv avrann, då iskanten stod mellan Stensele och Storuman,
genom Lillåsänkan. Då iskanten nått Storuman, bildades i dess
östra ände en issjö, vars vattenyta stod några få meter högre än
den nuvarande Storumans. Dess avlopp gick samma väg som
den tidigare isälven. Men när iskanten nådde upp till Forsnacken,
d. v. s. det nuvarande avloppets tröskel cirka 5 kilometer längre
åt väster, sänktes issjöns vattenyta i några etapper ned till den
nuvarande och Lillåavloppet sinade för att nu ligga kvar som ett
»dött fall».
De östliga issjöarna äro särskilt vanliga på sluttningarna upp
mot Stöttingfjället. Nedanför Åsele vid gränsen till
Ångermanland, där bäckarna rinna åt nordväst, således tvärs mot
den allmänna lutningen, ha även förutsättningar funnits för
issjöbildning och här finna vi också väldiga sandavlagringar. De
gamla nu utsinade avloppen för dessa issjöar kan man iakttaga
vid Tegelträsk och Lakasjö på själva Ångermanlandsgränsen,
som samtidigt är vattendelare. Det sistnämnda stället är en av
länets största sevärdheter, väl värd ett besök, om också
promenaden är ganska besvärlig. Platsen kallas karakteristiskt nog
»Stockholmsgata» och den gör verkligen skäl för namnet.
Tvärs genom berget i en smal sänka går en trång dalgång med
tvärbranta klippväggar, ej olik t. ex. Västerlånggatan i
dimensioner, om också väggarna äro högre och stenläggningen avsevärt
knaggligare.
Det finns en annan företeelse, inför vilken man osökt får en
påminnelse om en gata, inte någon modärn stockholmsgata precis
men en sådan där gammaldags gata med kullerstensläggning. Det
är vid den i det föregående flerstädes omnämnda högsta marina
gränsen, d. v. s. den gräns, till vilken havet nådde, när det stod
som högst. På platser, som voro mycket exponerade för vågorna,
t. ex. toppar i kustlandet, vilka vid den tiden endast nådde upp
som små skär över det vida havet, har vågornas kraft varit oerhörd.
De ha sålunda förmått att spola bort allt finare material, så att
endast kullerstenarna blivit kvar, där inte urspolningen gått ännu
längre och det fasta berget blivit alldeles kalspolat. Kontrasten
mellan den högre belägna, ospolade marken, vanligen klädd med
en rik skogsflora, samt rullstensvallarna och de kala berghällarna
därnedanför är slående. Jag erinrar mig t. ex. den lilla höjden
Berget väster om Skellefteå. Den höjer sig ganska kraftigt över
4. STF 37. rn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
