Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Granlund: Den västerbottniska landskapsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Granlund
domliga typen. Flera likartade kullar ligga här efter varandra
och torde böra förklaras så att vattnet haft en så stor kraft nere
i den trånga dalen, att alla mindre korn, om man kan tala om
korn, när vart och ett väger ett eller annat ton, kunnat
vidare-transporteras av isälven. Vid den gamla (södra) vägen mellan
Vilhelmina och Lycksele ha vi ett exempel på en mera vanlig
åstyp. Den är därför inte mindre märklig, ty ett vackrare exempel
får man leta efter. Omedelbart öster om bron över Gide älv,
eller Gigan som den här kallas, går vägen över ett plant
sandfält, ett forntida delta i en liten issjö. Och mitt på detta delta
går en vass åsrygg, vilken vägen passerar i en mindre sänka. För
den, som ej varit där, kan bilden på föregående två sidor
giva en föreställning om vilket typexempel man här har.
Men vi skola nu lämna isen och dess inverkan på landskapet
och se vad som hänt sedan den tiden och i vad mån naturen
därefter omskapats. Det är två faktorer, vilka mer än alla andra
åstadkommit förändringar i landskapets utseende. Dels ha
myrarna utbrett sig över väldiga arealer och stundom alldeles täckt
den underliggande fastmarken, dels har landhöjningen
åstadkommit, att marker, vilka förut bildat havsbotten, höjts över vattnet.
Vad först beträffar myrmarken är denna särskilt karakteristisk
för skogslandet mellan fjällen och högsta marina gränsen. Inne
i fjällområdet finnas också stora försumpade marker. Vissa fjäll,
såsom Blaikfjället söder om Vilhelmina, äro till och med nära nog
fullständigt täckta av myr. I fjällområdet äro myrarna dock i
allmänhet mera lokala företeelser, koncentrerade till de plana
dalbottnarna. Det är först nere i skogslandet, som myrmarken blir verkligt
överväldigande. Det stora höglandet mellan Uman och
Ångermanälven, som vanligen brukar kallas Stöttingfjället och vars högsta
toppar nå ungefär upp till skogsgränsen, är i det stora hela
fullständigt försumpat. Här uppträda myrar av de mest skiftande
typer med kulmen i form av back- och hängmyrar, vilka med en
lutning av över en meter på tio hänga över sluttningarna.
Den, som finner detta landskap enformigt, bör färdas där en
septemberdag. Då prunkar myren i sina allra vackraste
höstfärger med purpurröda hjortronblad, bruna dvärgbjörkar,
gula starruggar och här och där blå vattengölar, kantade av
klargröna mossbårder. Och runtomkring stå lappmarksgranarnas
dekorativa mörkgröna spiror bland björkarnas gulbruna lövverk.
Jag tror, att man på få ställen skall finna en färgprakt, liknande
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
