Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Granlund: Den västerbottniska landskapsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Granlund
plana markerna åt öster, vilka därigenom försumpats. Det var
under denna den sämsta tiden, som Linné försökte sig på att
taga sig fram här i myrmarken, så man kan förstå lappgumman,
som mötte honom med orden: »O du stackars karl, vad för en
svår ödets villkor har drivit dig hit, dit ingen förr vågat sig, jag
har ännu ej sett främmat?»
Vi komma nu till landhöjningen, den andra faktor som särskilt
omformat landskapsbilden efter istiden.
De älvar, som komma från glaciärer, igenkännas lätt på den
mängd slam de medföra. De kallas ofta vitåar på grund av den
karakteristiska mjölkaktiga grumligheten. Detsamma var fallet
även med avsmältningstidens älvar, vilka utanför mynningarna
avsatte stora mängder slam, som i mynningsvikarna bildade
deltan. När dessa vikar senare genom landhöjningen kommo upp
över havsytan, voro de till växlande mäktighet fyllda av sand och
mjäla, vari älvarna skuro sig ned allt djupare, bildande branta
rasväggar med plana terrasser därovanför (se vidstående
bilder). I de inre, högre delarna bestå älvdalsavlagring ärna vanligen
av sand, bevuxen med tallskog. Längre ned mot kusten blir
materialet finare, mo och mjäla, och ytan odlad. Inom
sandområdet, särskilt nära högsta marina gränsen, förekomma vida
fält med flygsandsdyner, nu bundna av vegetation. Deras
uppkomst står i samband med vindförhållandena under
avsmältningstiden och tillgången på lämpligt material. Sådana
flygsandsfält finna vi efter alla älvarnas dalgångar i trakterna närmast
under högsta marina gränsen, de vackraste vid Gladaberg efter
Vindelälven (järnvägen till Lycksele passerar vid nämnda station
tvärs genom dynområdet), vid Hednäs och strax söder om
Lycksele efter Umans dalgång.
Allt eftersom landet höjde sig, kom stranden att passera över
hela sträckan uppifrån högsta marina gränsen och ned till den
nuvarande havsytan. Med stranden följde vågskvalpet, vilket
spolade bort de nyss avsatta sedimenten och sköljde ned dem i
sänkorna. Från alla höjder och backar blev då sanden och
mjälan nedspolad och avsattes igen på andra platser, som lågo
i lä för vågorna. Men inte nog härmed. Överallt, där
höjderna voro mera markerade eller backarna brantare, förmådde
vågorna inte bara spola bort de ytliga sedimentlagren utan även
att bearbeta moränen så kraftigt, att de finare partiklarna
bortfördes och endast de större stenarna blevo kvar i ytan. Ja, stundom
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
