Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Granlund: Den västerbottniska landskapsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den västerbottniska landskapsbilden
kraft av största betydelse, som här ännu är i verksamhet,
nämligen landhöjningen. Den skänker nytt land och det delvis just
sådant, som ger den bästa åkerjorden. Men även här gäller det
att ej rusa på, ty de sanka ängar, som stiga upp ur havet, kräva
vanligen för att bli riktigt godartade en lutlringsprocess, vilken
endast kan nås genom naturens egna krafter. Alltmer sankmark
torrlägges emellertid och övergår så småningom i bördig åkermark.
Hur mycket höjer sig då landet egentligen? Det blir den sista
frågan i detta geologiska kåseri. Ja, därom kan man numera
giva mycket noga besked, ty under det sista århundradet ha
omsorgsfulla mätningar verkställts över havsytans variationer.
De gjordes emellertid ursprungligen inte för att få reda på hur
mycket land man skulle vinna utan tvärtom hur mycket vatten
man skulle förlora, det gällde nämligen faran av uppgrundning
av farleder och hamnar.
Sedan länge är det ju känt att de norrländska fiskelägena, ja,
även städerna tvingats att flytta från sina äldre platser och följa
efter den sjunkande stranden för att få tillräckligt med vatten
under kölen på båtarna. Detta kan man se på bilden å sid. 75
från Lövångerskusten. Här ligga de hundraåriga båthusen numera
så högt över vattenytan, att de knappast lämpa sig för sitt
ändamål, utan snart blir det flyttning av. Detta fastän man litet högre
upp i backen ännu kan se spåren av den föregående generationen
i form av stenbryggor och hustomtningar.
Läget på centralpunkterna efter kusten, kyrkbyarna, är
karakteristiskt. Lövånger och Bygdeå t. ex. lågo ursprungligen vid
Bottenvikens strand. Man kunde ro upp till kyrkvallen från alla
håll efter den fjorduppdelade kusten. Nu ligga de antingen som
Lövånger vid en mindre insjö eller också som Bygdeå vid ett
dike, som är enda minnet av en äldre farled.
De första försöken att mäta den obehagliga uppgrimdningen
gjordes på 1700-talet genom att inhugga märken i klippor vid
havsstranden. Detta skedde efter hela Norrlandskusten. Några av
de mest uppmärksammade av dessa vattenmärken ligga just i
Västerbotten, vid Holmögadd, Bjuröklubb och Ratan. De
sistnämnda — där finnas ej mindre än fyra olika vattenmärkesserier
— ha varit föremål för mycket mätande och diskuterande, ty
man hade svårt att med den ringa kunskap, som ägdes om
Östersjöns egna vattenståndsändringar, skilja ur vad som verkligen var
landhöjning. Numera ha vattenmärkena övergivits för modärna
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
