Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. G. Andersson: Guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östromerska guldmynt finnas också bland dessa skatter, och vi finna
på dem ofta namnen Teodosius, Leo och Zeno, alltså just de bysantinska
kejsare, som tvingades att årligen betala tusentals marker
guld till goterna.
Vikingatiden åter karakteriseras av ett nytt drag i vår tillförsel
av ädla metaller: silvret, som tidigare varit lika sällsynt som guldet,
uppträder nu i stor mängd. Då biskop Adalvard i senare hälften av
1000-talet höll sin första mässa i Sigtuna, nedlades i hans händer
en offergåva av ej mindre än sjuttio marker silver, en kvantitet som
för den tiden måste ha representerat ett mycket högt värde. Ja,
det förefaller av Adams av Bremen beskrivning som om dåtidens
svenskar hade fullt nog ej blott av det egna landets produkter utan
jämväl av främmande silver och guld. Han säger: Sverige är ett
mycket fruktbart land, rikt på korn och honung, och som i
avseende på boskapsavel tar priset framför alla andra länder. Där
är synnerligt god lägenhet på floder och skogar. Allestädes är denna
trakt full av främmande varor, under det att flodernas lopp och
skogarnas läge gynna en riklig tillförsel av utländska varor från
alla håll. Man kan därför säga, att svenskarna ej sakna någon slags
härlighet. Ty allt vad den tomma fåfänglighet har att yvas över,
guld och silver, ståtliga gångare, pälsverk av bäver och mård, det
vi hava en nästan vansinnig beundran för, allt detta anse
svenskarna för intet.
Man kan nu med fog fråga sig hur våra förfäder under vikingatiden
voro i stånd att hopa alla dessa skatter av främmande
utländskt guld och silver. Givetvis togs en del som god pris med
svärd i hand under vikingatågen. Men för vår lekmannaföreställning
har nog vikingafärdernas karaktär av sjörövarbragder alltför
mycket skjutits i förgrunden. Vikingarna voro också köpmän som
förde till främmande kuster sitt hemlands exportvaror, och stundom
slöts en temporär fred med byteshandel som syfte. Vilka voro
då de varor, som svenskarna kunde bjuda i utbyte mot de
främmande ädelmetallerna? Mest kuranta voro kanske pälsvarorna
som hämtades ur de omätliga skogarna. De svenska hästarna
voro på denna tid berömda och torde ha skeppats över havet. Ull
och fisk voro andra begärliga produkter. Men vi få ej glömma en
dåtidens handelsvara som är helt främmande för vår tid, nämligen
trälarna och ej minst trälinnorna. Vi kunna gott föreställa oss, hur
de mäktiga hövdingarna, när deras gemåler törstade efter smycken
av silver och guld, sände båtlaster av täcka svenska tärnor att bytas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
