Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Severin Schiöler: Västerbottniskt skogsland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Severin Schiöler
modigt vädra sin stora gula toffel. Nog blommar marken även i
det karga Västerbotten, bara man har ögon att se med!
Mer än blommorna betyda emellertid i detta landskap lavarna.
Skogarnas sorgkåpa av manlavar är redan nämnd. En grell
motsats till detta dystra inslag äro de väldiga gulvita jätterosor, varmed
vinterlaven pryder snart sagt varje block, varje klippkant som
sticker upp i skogsmarken. Det är festlighet och John-Bauerskt
trollfantasteri i dem! Mindre grell, men inte mindre betydelsefull,
är renlavarnas insats i de torra tallhedarnas marktäcke. Vävt av
renlav, torrmossor och magra, glesa, bruna ljungruskor böljar
detta som en gråbrun djurfäll nästan så långt ögat ser under de
spensliga trädkronorna.
Människan gör sig föga gällande i detta skenbart
orörda.vildmarksland. Inga gärdsel inruta skogarna, inga stugor sticka sig
undan vid de ensliga stigarna. Länge och väl får man för det mesta
färdas, innan en grind varslar om en bys närhet. Ser man ut över
landskapet från en höjd, drunkna de obetydliga och sparsamma
odlingsmarkerna i skogsfällen.
Men timret i älven röjer människan, och de små grå höladorna,
som ligga tätt utsådda kring myrarna. I själva verket finnes det,
när allt kommer omkring, knappast en fotsbredd som inte märkts
av hennes verksamhet. Över allt ha yxa och såg, getdon och andra
mänskliga redskap haft ärenden. Hur oberört landskapet än tycks
i sina stora drag, är likväl ingenstädes dess ursprunglighet
bevarad okränkt. Hela »vildmarken» är kulturpåverkad långt
melan man rätt gör sig reda för. Bara ett exempel: man kan leta mil
på mil efter en fotsbredd verklig storskog, men det enda man finner
är någon murknande stubbe, som ter sig fabelaktigt grov i den
spensliga nuskogen, eller lika fabelaktigt breda golvtiljor i någon
gammal fallfärdig stuga.
Denna mänskliga inverkan på landskapet är emellertid så att
säga osynlig. För ögat ter det sig alltjämt som en torftig, men ljus
och fri vildmark. Det bär på så sätt vittne på en gång om
människans makt — och om hennes vanmakt.
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
