Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Tjära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
näringsmedel fingo sitta hårt emellan. Så synes förhållandet ha
varit med Umeå. Det berättas, att borgerskapet »knorrade» mot
magistraten, som ej kunde bättre tillvarataga dess och bygdens
intressen: »Man ser nu intet annat än bonden får själv äta upp
sin tjära». Tjärbränningen inom distriktet lär också ha gått starkt
tillbaka under monopoltiden. Huruvida marknaden vid fri handel
i längden kunnat taga emot en stegrad tillverkning utan förödande
prisfall är naturligtvis efteråt omöjligt att avgöra, även om det ej
förefaller osannolikt. Men om två andra följder av monopolet
behöver ingen tvekan råda. Exportens centralisering hos
kompanierna var ett mycket svårt slag för de stapelstadsborgare, som
förut i tjärexporten haft sin främsta näring. I första hand
innebar detta, att Stockholm gynnades på de finska stapelstädernas
bekostnad. I utlandet åter framkallade den svenska prisstegrande
politiken ett vida spritt missnöje. Även eljest hade det naturligtvis
legat i avnämarnas intresse att framlocka konkurrens, men nu
tillkommo de höga monopolpriserna som ett ytterligare pådrivande
motiv. England tillgrep en drastisk premiering av tjärimport från
sina kolonier och stimulerade tillförseln från Ryssland. I förening
med Finlands ockupation och handelns rubbningar under Karl
XII :s krig bröto dessa åtgärder effektivt den svenska
monopolställningen på världsmarknaden.
Efter freden måste man alltså börja om på nytt. En lärdom
hade man dragit av tjärhandelsmonopolets slutliga bankrutt.
Tiden för prisstegrande ingrepp var förbi. När krafterna växte
och de merkantilistiska lärorna återtogo sin makt över sinnena,
vaknade väl tanken på en förnyad organisation av tjärhandeln.
Men alla dylika förslag avvisades med sådan skärpa, att de genast
fingo förfalla. Det visade sig för övrigt, att den fria handeln även
under de försämrade villkoren kunde bereda avsättning för
Sveriges och Finlands tjära och beck. På 1740-talet når årsmedeltalet
för enbart tjära upp till nära 65 000 tunnor, på 1780-talet
överskrider det 120 000, under 1800-talets första år 137 000 tunnor.
Därav kom på Finland ungefär en tredjedel. Med de sist anförda
talen var 1600-talets kvantum uppnått och passerat. Men tjäran
hörde ej längre till de varor, som kunde mäta sig med de stora
exportartiklarna. Utförseln har dock icke därför varit alldeles
obetydlig. På 1870- och 80-talen var Stockholm världens främsta
exporthamn för trätjära. 1880 utfördes från riket nära 70 000 tunnor.
Motsvarande tal voro 1913 nära 60 000, 1935 c:a 50 000 tunnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
