Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Nordström: På skidor i Västerbottensfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra eller tredje man i karavanen. Ibland var snön så lös och
djup att hennes ben helt försvunno, men hon traskade ihärdigt
på ändå. Om hon då blev efter gav hon bara upp ett kort skall
för att vi skulle vänta.
Under uppstigningen genom björkskogen hade det mulnat och
börjat snöa helt lätt. Snöfallet upphörde dock snart, men
molntäcket visade sig bli bestående. Endast några gånger förmådde
solen bryta igenom för några ögonblick. Temperaturen hade stigit
hela dagen och var frampå eftermiddagen —4° C. Klockan 4.30 voro
vi framme vid dagens mål, STF:s fjällstuga, Viterskalsstugan,
belägen i Norra Stor fjället där Viter- och Syterskalen stöta samman.
Snösmältning, matlagning. Vi kojade alla tre på samma brits.
Redan klockan 6 vaknade jag — det var väl litet ovanligt kallt —
och gjorde upp eld. Vädret var lugnt och klart och fjällen på båda
sidorna av Sy terskal et hade redan färg av morgonrodnaden. Start
klockan 9.45 för färd till Syterstugan. Vädret hade då övergått till
lätt snöfall med motvind. Sikten var så dålig att vi, trots att vi
gingo i Syterskalets botten, måste gå kompassgång för att inte gå
förbi Sytertoppen eller Stuorevare. Mitt för denna skulle vi
nämligen taga av i nordostlig riktning för att komma till Syterstugan.
Klockan 12 voro vi uppe på högplatån mellan Stuorevare och
Vueggeasi och togo ut ny riktning rakt på stugan, då plötsligt som
genom ett trollslag snöfallet upphörde, vinden mojnade och det
började klarna. Termosrast och fotografering med eller utan
staffage. Efter en halvtimme var himlen molnfri. Stuorevare inbjöd
till bestigning. Det skulle kanske inte vara så tokigt att komma upp
på stortoppen (1764 m ö. h.) i så vackert väder. Vi räknade:
Klockan är snart 1, två timmar upp, en timme ned, alltså kunna
vi vara tillbaka ungefär klockan 4. Då hinna vi ledigt fram till
Syterstugan före kvällen. Sagt och gjort. Ryggsäckarna och pulkan
lämnades där de voro. Kurs på passet cirka 1 km norr om
stortoppen. Jökeln rundades, vi gingo på dess norra sida och
trampade oss uppför den branta väggen till passet. Hela tiden utmärkt
före på den kalla nysnön.
Uppe i passet på cirka 1350 meters höjd började emellertid
svårigheterna. Här råkade vi på de kraftigaste skavler jag
någonsin sett. De voro på sina ställen mer än halvmeterhöga. Men här
blevo vi inte gamla. Vi togo genast itu med den 400 meters brant
som alltjämt skilde oss från toppen. Det blev en mycket besvärlig
historia. Hela bergsidan var nedisad. Den nyfallna snön låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
