Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Nordström: På skidor i Västerbottensfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid fläckvis kvar och tack vare den blev det oss möjligt
att taga oss upp. I sicksack med mycket långa slag stegade vi
uppåt och sökte oss hela tiden till de vita snöfläckarna på isen.
Det var mycket svårt att få fäste för skidorna på det hala och hårda
underlaget. Och ville man för ett ögonblick dröja, måste man sätta
i stavarna hårt nedom skidorna för att ej rutscha utför. Bertil
föreslog att vi skulle spänna av skidorna och till fots söka nå
toppen. Men det skulle varit vettlöst. Risken för halkning skulle
varit mycket större; med skidorna på fördelades trycket på det
tunna snölagret över en betydligt större yta, varför risken för att
detta skulle ge med sig och glida på isen var mindre. Men
uppstigningen var ändå farlig; att en gång bara falla omkull och
förlora herraväldet över skidorna hade med all sannolikhet betytt,
att man fått gratisskjuts ända ner i passet. Bergsluttningen var
så jämn att inga säkra hållpunkter funnos.
Långsamt, långsamt gick det uppför. Klockan var redan halv 5
innan vi alla nått toppen.
Under hela uppstigningen från passet hade vi bara tänkt på att
hålla oss på benen och endast några korta ögonblick då och då
vågat hänge oss åt den mer och mer storslagna syn, som erbjöd sig
under och på sidorna om oss. Men väl på toppen hade vi en rent
vidunderlig utsikt. Himlen var molnfri. Vi voro ju förresten ovan
molnen. Mellan oss och den norra toppen seglade nämligen ett
litet moln sakta förbi, ett hundratal meter under oss. I väster lyste
Artfjället i kvällssolen, i öster låg det mäktiga Ammarfjället. Runt
om oss, så långt ögat nådde, bara snöklädda fjäll. I tankarna gjorde
jag en jämförelse med vad jag sett under tidigare fjällfärder. Visst
voro de bilder jag hade i minnet från turer i de schweiziska alperna
— Hochstuchli, Weissfluh vid Davos, Braunwald — på sitt sätt
mera storslagna. Men aldrig förut hade jag njulit så intensivt som
denna gång. Men så var uppstigningen också kanske den
besvärligaste jag varit med om. Mellan dessa två saker råder ju ett visst
samband.
Tiden gick. Vi måste tänka på att komma ner och söka oss fram
till Syterstugan innan det blev mörkt. Solen stod lågt, klockan var
redan fem. Det började kännas kallt. Skidorna spändes på och så
började nedfärden. Hur skulle det gå? Jag provade med att åka
försiktigt på skrå och sakta svänga uppåt mot berget tills farten
avstannade. Då kvickt i med stavarna och helomvändning med
försiktigt lappkast. Proceduren upprepades. Långa slag med mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
