Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björn Collinder: Lappväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Björn Collinder:
LAPPVÄSENDET
I inledningsorden till Sämundareddans Völundskväde berättas
det om en »finnkonungs» söner, som åkte skidor och jagade
villebråd. Den uppgiften säger oss inte mer än att norrmän och
islänningar vid 1100-talets utgång föreställde sig att lapparna i forna
tider hade haft inhemska furstar eller hövdingar. Men
halogalänningen Ottar, som levde under senare hälften av 800-talet och som
berättade för Alfred den Store av England om förhållandena vid
norska ishavskusten, nämner ingenting om lapparnas
samhällsskick. Och den på 1200-talet författade isländska Egilssagan, vars
författare tycks ha vetat ganska gott besked om förhållandena i
Norge och Lappland under Harald Hårfagers regering, innehåller
ingenting som tyder på att lapparna hade något statsväsen på den
tiden. Sagan förtäljer om hur konungens troman Torolf
Kveldulfsson från Vef sen tågade med väpnat följe till nuvarande Vilhelmina
för att utkräva skatt av lapparna. Under sina strövtåg träffade han
kvänkungen Faravid (eller Varavit) och slöt förbund med honom
för att slå och fördriva de karelska krigshopar, som gjorde landet
osäkert. Lapparna spelade efter allt att döma endast rollen av
värnlösa skattebetalare. Historikerna ha inte kunnat ena sig om vad för
folkslag kvänerna tillhörde. Det troligaste är väl att de voro
väst-finnar och förfäder till de satakuntiska och norrbottniska
birkar-larna, som under medeltiden hade ensamrätt till pälshandeln med
de svenska nordlapparna och samtidigt togo upp skatt av lapparna
å kronans vägnar.
Innan lappmarkerna fingo en stadgad rättsskipning voro
lapparna givetvis tämligen rättslösa gentemot birkarlarnas godtycke.
Men birkarlarna fyllde också en uppgift som leverantörer åt
lapparna, och mot utsugning och annat godtycke kunde lapparna i
sista hand freda sig genom att utvandra ur riket. Kronans omsorg
om att få behålla lapparna som skatteobjekt kommer tillsynes
flerstädes i handlingar från unionstiden och Vasatiden. Och redan i en
latinsk stadga av år 1328 heter det att »ingen må hindra de kring -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
