Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd Læstadius: Med forsbåt från fjäll till hav. En sommarfärd på Ume älv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd Læstadius
tillfälle att utbyta båten mot trampcykel eller bil vid val av
färdsätt till strandängar och älvslåtter. Inga tjärflottar skymta nu på
älven och på de allt mer igenväxande morkorna ser mananga
seniga och taniga nybyggare streta med sina överbelastade mesar,
ej heller möter man kungliga tromän med sina följen i rangenliga
båtlag eller annan överhet i ämbetsfärder på denna naturens stora
mellanriksväg.
Årligen, en kort tid, lever älven upp som trafikled. Det är när
timmermassorna släppas iväg och miljoner stockar dansa fram
mot havet och flottarmanskapet utför sina tysta bragdrika dåd.
Men även denna tavla förlorar allt mer i styrka på grund av de
rensnings- och regleringsåtgärder, storindustrin vidtager för
arbetets rationalisering och underlättande. Medan under min
barndom för älvsladdningen krävdes 40 till 50 tremannabåtlag räcker
det nu med 15 eller 20.
De modärna kommunikationerna, som nu prägla livsföringen
även i den avlägsnaste fjällby, ha gjort älven överflödig som
färdled. Den ligger där till synes övergiven och ensam, men rinner nu
liksom fordom majestätisk och storvulen från obygd till bygd, från
fjäll till hav, oftast otämjd men ställvis bunden av högtstående
ingenjörskonst till samhällslivets fromma.
Länge har det lockat mig att återuppleva en älvfärd, men helst i
större mått än någonsin förut, och på nytt ha en dust med älven,
min allvarsbetonade och omutliga lekkamrat från barndomsåren.
Med tiden ha tillkommit andra motiv till en sådan färd, vilka
måhända delvis få tillskrivas den med begynnande
åderförkalkning ökade oförmågan att assimilera den hastiga utvecklingen.
Jag har svårt att förlika mig med våra landsvägars virvlande
sommarjäkt. Det vilar något nervuppslitet och oroshetsat däröver. Ej
minst när saxofonbölet från campingbilen oskärar kvällstystnaden
på den epilobium- och aeonitumkantade vägen. Även cyklandet
tangerar kilometerjakten i oroväckande grad. Högfjällsstigarnas
tjuskraft är visserligen oförminskad,men det kan diskuteras
huruvida alpin fotvandring kan skänka kroppen samma allsidiga
motion som en älvfärd med alla dess tusen och en uppdykande
situationer; muskel- och sinnesskärpande.
Tilläggas bör — och det kan aldrig nog kraftigt understrykas —
att endast från älvsidan kunna landskapets växlande
stämningsbilder och mångskiftande karaktärsdrag fullt och helt absorberas
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
