Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd Læstadius: Med forsbåt från fjäll till hav. En sommarfärd på Ume älv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd Læstadius
av näthinnan; tack vare färdsättet får man hela bildgalleriet i
lugn och plastisk följd in etsat i medvetandet. Det är ett färdsätt
som mer än något annat förenar nytta med nöje. Ett färdsätt som
förtjänar att återupplivas och utvecklas. — Livsfarligt i strömmar
och forsar! För all del. Men lurar ej faror överallt? Utvecklingen
har ju nått det stadium att man känner sig säkrare på älven än på
landsvägen. — Vad som erfordras för älvsläpparen är givetvis
forsteknik, roddkunnighet, begrepp om strömmen och ej minst
medveten insikt om egen begränsning. Såvida man ej helt
överlämnar arbetet åt pålitlig lejd kraft. Och älven tål ingen hybris
av oss kryp.
Men en förnuftigt planlagd älvfärd har något av gudomlig
inlevelse med sig och skänker färdmannen oförgätliga gåvor ur den
eviga livsviljans ymnighetshorn.
En strålande högsommardag guppade min nötskalformade båt
lätt och lekande på Överumans sjö. Min båt är en forsbåt, känslig
för årorna likt ett fullblod för ryttarens skänklar. — En lång, rolig
färd väntade. Hela Umeälven utför. Med havet som mål.
Det var helt enkelt hänförande. Runt om speglade fjälljättarna
sina hjässor i sjön och mot vidderna skymtade renflockar medan
i dalen, där fjäll och sjö mötas, odalfolket bärgade doftande hö
och stugurökar förtonade mot höglandets sommarhimmel.
Sjön smalnar av, vattnet börjar krusas av små strömvirvlar,
sugningen ökar och jag svänger båten så att aktern kommer före och
sikten blir fri. Rännarsättet för min båttyp.
En glittrande fors visar tänderna, hej, vad det går. Och vågorna
skvalpa muntert. Det är färdens ljusa ledmotiv med något av
återseendets jublande fröjd i ouvertyren.
Älven är här i sin tillblivelse givetvis oansenlig, ibland mera
sten än vatten, och vågornas slagkraft ofarlig. Småforsar och
sugande sel omväxla och färden går i behaglig fart.
Strandvegetationen står i sitt flor. Åldrade björkar spegla sina stammar i
grönskimrande, blanka stråk och fjälldalens hela blomsterprakt vinkar
lycka till åt min förbiglidande båt, som dagen till ära begåvats med
tvenne förtjusande mascoter.
Åter en fors. Men den är grund och stenig. Det blir för knappt
årvatten. Jag sätter iland min dyrbara last. Hoppande från sten
till sten lirkar jag båten förbi besvärande ställen och så bär det i
väg igen.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
