Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ossian Olofsson: Till sälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ossian Olofsson
ro ombord. En kastrull vatten kom hastigt på primusköket och
sväljdes lika hastigt i stora klunkar, ljumt och svagt salt som det
var. Så »Nitro 9» i geväret, och fram med torra kläder. På med
kaffepetter och in i ruffen för att få värme. Byta kunde jag inte
utan hjälp. Min vita overall var för trång för att jag med mina
reumatiska axlar skulle kunna ta mig ur den på egen hand.
Snart kommo dock David och Bruno, så jag fick hjälp. Det blev
kaffe och dopp och torrt på kroppen och den första tvättningen på
flera dagar. Så kom Kalle med ännu ett sälbleck. Vi hängde upp
kläderna till tork på radioantennen och började rusta för middag
och dagens första mål. Klockan hade hunnit bli fem. Solen lyste
och man mådde som en prins.
Den 12 maj vaknade vi i en liten idyllisk vik i ett stort isfält,
som sakta drev ned mot Stor Rebben och Bondökallarna. Vädret
var lika strålande, men vi funno under en rundtur med
motorbåtarna endast enstaka sälar, som voro skygga och gingo ned i
sina hål. Vi gåvo oss därför av upp emot Nordströmsgrund för
att söka annan is. Havet var lugnt med en svag, blekgrå och
blank dyning. Framemot Nordströmsgrund siktade vi stora
isfält långt i söder och satte kursen mot dem. Här upptäckte vi
till slut en större sälhop. Då vädret nu var alldeles lugnt och
sälen tydligen mycket skygg, lämnade vi båtarna åt sig själva och
gåvo oss alla av i Kalles vita jolle. Efter en lång rodd voro vi
framme och hade två sälar ganska nära och bra till. En jakt på
dem skulle dock skrämma den större gruppen. Medan vi tvekade,
fingo de första sälarna vind av oss och gingo ned. Sedan började
en spännande jakt på de andra. De lågo i en stor grupp på
omkring 15 stycken på ett öppet isfält och rätt nära vattnet, så vi
måste ro förbi dem på ganska kort håll fullt synliga. Bruno
låg i fören med två skredstångsskärmar uppe. Kalle rodde och
David satt nedkrupen och dirigerade färden. Jag satt i aktern
med en skärm för överkroppen. Vi rodde sakta en lång omväg
och närmade oss iskanten. Sälarna lågo fortfarande kvar. En
efter en blevo de dock oroliga, en del gingo ned och kommo ut
på öppet vatten för att koxa, en del gingo upp igen. Till slut hade
vi nått fram till isen. Sälarna lågo omkring hundra meter från
oss och försiktighet var av yttersta nöd i det lugna vädret. Kalle
gled först över på isen. Det gick oändligt långsamt — som en till
det otroliga utdragen ultrarapidfilm. Kalles utsträckta hand
vilade liksom stilla i luften och sekunderna gingo innan den
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
